Så var det dags för årets ultrafestival i Skövde. Förra året sprang jag 6-timmars och kom 43,6 km. Då var jag i en svacka i över tre timmar för att jag hade ätit för mycket. Detta året tänkte jag inte äta för mycket.  :-D Jag har även hittat recept från Elin - Pace on Earth på en energidryck som verkar funka bra för mig. Kokosvatten, salt, citronsaft och hallon. Elin hade ingefära istället för hallon, så det kan man nog byta ut efter vad som man tycker om. För mig är det saltet som är viktigt. 

Vi kom till idrottsplatsen cirka två timmar innan start för vårt Backyard ultra lopp. Det är ett lopp där man springer 6,7km och sedan är det ny start varje heltimme. Starten gick klockan 12 och vi sprang 6,7km på cirka 50 minuter, men efter cirka tre timmar började jag bli trött och kunde inte hålla tempot med sambon längre.  Jag hade bra musik i öronen och så lyssnade jag på boken om hunden Arthur som fick komma till Sverige med Mikael Lindnord- multisportare när han och hans team var i Ecuador och tävlade. En otroligt bra bok, men efter någon timme, så var jag seg. Då fick jag fokusera om och sätta på peppande musik istället.


Det funkade och jag fick fart i kroppen igen. Jag åt och drack så mycket som jag kunde, men i efterhand så tror jag att jag skulle ätit mer. Då hade nog tankarna varit mer positiva under tävlingen. Många tankar hinner gå igenom huvudet när man springer runt, runt runt på en 400-meters bana under flera timmar. Jag tog två starter i taget och ville så gärna springa ultra (mer än ett maraton). 

Vid sju timmar och 46,9 km sprungna så hade sambon planer på att ha sprungit klart, då hans vänstra höft var otroligt smärtsam. Jag ville springa en timme till, så då hängde han på. 



Extra pepp inför sista varvet. Jag höll koll på klockan och sprang/gick i det tempot så att jag skulle vara över mållinjen innan nästa heltimme. Sambon väntade in mig några meter innan mållinjen, han fick en puss, @-}--  sedan sprang vi hand i hand över mållinjen på tiden 57.58 (cirka). "Två minuter till nästa start", sa tävlingsledningen, "Vi är klara" sa vi och fick medaljerna. Stolta och nöjda.  (y) 

Min vänstra axel som jag slog i 30/4 och därmed fick en frozen shoulder som följd gjorde ont. Inte mer ont än i min vardag. Jag har alltså min vänstra arm i maxhöjd på sista bilden. Sedan är det stopp. Frozen shoulder är ett smärtsamt tillstånd som kan vara i flera år. Det är sorgligt, och när jag är som mest ledsen över detta så brukar jag tänka att mina ben är hela så jag kan fortsätta springa. Planen var att inte äventyra min axel under loppet, skulle jag få mer smärta än vanligt så skulle jag sluta att springa. Jag stretchade axeln under loppet och körde rörelseövningar. Det funkade.  <3 

Ytterligare ett ultra in på mitt löparkonto och nytt rekord på antal km sprungna under en månad och juli är inte slut än  :-D 

 Vi satt i lugn och ro efter loppet, fick en korv efter duschen och sedan packade vi bilen och körde hem. Sambon krävde en vaken sambo i sätet bredvid och det fick han. Det är underbart att få leva med en man att dela löpningen med.   <3 

Nu är det vila (vilorundor) några dagar, då min Runstreak fortsätter, sedan är det full fokus mot Helsingborg maraton 2/9 och Budapest maraton 14/10 (y) 

See You 

Cattis