Så kom den dagen då jag fick ett DNF för första gången. Jag har försökt  ;-) några gånger att bryta lopp, men har då fått stöttning av sambo eller tankar från nära och kära som hjälpt mig att fortsätta.

Vi körde till Simrishamn så vi var där i god tid och kunde hämta min nummerlapp plus löparkompisarna Johanna och Daddy Gren. Eftersom vi var där i god tid och nummerlapparna hämtades på Café Kagan, så tog vi en fika. Min fika bestod som vanligt av te. Två lagom koppar te drack jag. Misstag ETT :-\ Efter Helsinborg maraton 2014 har jag endast druckit en kopp te innan alla mina lopp och då flera timmar innan loppen. Min mage har därefter mått väldigt mycket bättre, men jag är som jag är, Jag testar mig fram. Ett mantra som inte alltid går hem. Jag hade gjort två bullar och åt en innan loppet och sparade en till efter loppet Misstag TVÅ.  :-( 

Johanna och hennes pappa kom vid halv sex och vi snackade lite. Det var första gången som jag träffade dem och på vår första dejt, skulle vi springa en mara tillsammans.  :-D De hade varit och sprungit Bromölla maraton tidigare och skulle springa en lugn mara. Det passade mig. 

Starten gick 18 från Stortorget i Simrishamn samtidigt som Österlen lyser. Jag sprang halvmaran här 2013 och det var min bästa halvmara so far, så jag var taggad även om jag var lite trött och nervös inför en mara kvällstid. Många lampor och ljusslingor på startlinjen och vi sprang iväg lugnt och snyggt. De flesta hade rätt bråttom iväg så vi hamnade långt bak, men eftersom vi inte hade bråttom, så tog vi det lugnt. Det var jag, Johanna, Johannas pappa, en fotrallykompis och ett par till som höll samma tempo. Det gick jättebra och det var ett härligt tempo som vi höll. Jag hade glömt min klocka hemma, så jag tänkte att det var skönt att få springa på känsla så länge det gick och sedan fullfölja tillsammans med de andra fast det var tungt. Vi sprang de första 10 km på 1,03 och det var egentligen ett alldeles för högt tempo för mig, men jag ville springa så länge det gick. Det började gå tungt vid 17-18 km. Samtidigt som jag började få ont i magen så insåg vi att det inte alls var 21,1 km till vändningen, det var cirka 22,1km. Det var långa metrar fram till vändningen när vi väl var inne i Borrby. När vi väl kom fram skrek vi våra nummer och de skrev upp tiden. De skrek tillbaka att "Ni måste runda huset", vi gjorde som de sa. Johanna och hennes pappa ville ha blåbärssoppa som skulle serveras vid vändningen. Den var slut (n)  Vilken besvikelse. När kroppen är tom och behöver energi. Hur kan något ta slut på ett lopp? Vi vände efter att jag hade pussat på Kärleken som så fantastiskt mötte upp mig. Precis innan vändningen började jag få kramp i underbenet främre muskeln. Men Kärleken tryckte lite på underbenet och det lilla gjorde nytta. TACK  <3  

Vi vände och började kämpa. Jag började få mer och mer ont i magen, Jag mådde illa, jag vinglade när jag sprang. Tanken att loppet inte var en mara utan två km längre hjälpte inte alls. Vid 28 km sa jag att jag tänker bryta. Johanna fick mig att försöka lite lite. Det gjorde jag men magen gjorde så otroligt ont, så jag ville bara hem. Jag skrev till Kärleken att hämta mig i Skillinge och jag bröt vid 32 km.  :'(   Vi körde bara några meter innan jag fick sms från Johanna om att Daddy Gren kräktes. Jag fixade fram telefonnummer till tävlingsledningen för de ville inte bli hämtade, sen körde vi hemåt. Vi kom bara några km innan jag var tvungen att kräkas. Jaja, jag är ju van, men f-n vad hemskt det är. Det räckte med en gång och sedan körde vi hem. En dusch och sedan ner i sängen. Det blev inte mycket sömn. Magen smärtade hela natten. 

Söndagen bestod av magknip och att äta. OCH massor med tankar från detta lopp att ta med till nästkommande lopp såklart. Johanna hade kräkt på hemvägen och det berodde på att det endast serverades vatten under loppet. Johanna skrev i sin Racerapport Aldrig mer Österlen mara. Hon är en erfaren maratonlöpare då denna mara var hennes #160. Energi som är så otroligt viktigt under lopp och så fanns det inte den utlovade energin under loppet. Tråkigt, för det är ju en himla mysig mara då hela Österlen lyser. Även om loppet inte är kontrollmätt, så borde det ändå kunna gå att komma närmre 42,2 än 44 km under en mara. Kvällen var ändå en härlig erfarenhet då jag fick träffa 2/3 av familjen Gren.  Imponerande familj, dendär Grenfamiljen, som har över 1000maror tillsammans. Tyvärr håller jag med Johanna om Aldrig mer Österlen maran. Det är tur att jag inte behöver det heller, för hela världen är ju full av maraton.  :-D 

Mot nya mål och nya lopp 


See You


Cattis