Helsingborg Maraton var mitt nummer 5 av 6 och det är maran som jag inte vill vara utan när det är dags. I år skulle vi vara farthållare för 5timmarsgruppen igen och jag var otroligt peppad att klara uppdraget i år. Förra året släppte jag sambon vid 12km och var arg resterande km. I år ville jag jobba mer för att klara uppdraget tillsammans med honom. 

Vi sprang en 17,5 km runda hemma i veckan som gick otroligt bra och jag kände mig säker på att allt skulle gå bra. 


När dagen kom så gjorde vi som vi brukar, gå upp tidigt och köra iväg tidigt för att vara ute i god tid. Prata med löparvänner och förhoppningsvis några löpare som vill ha följe med oss. VI träffade farthållargruppen och det var lungt och avslappnat och mycket pepp. Rosa kepsar, fina ballonger och gröna tröjor var hur vi skulle vara klädda för dagen. Foto togs och alla skrattade glatt.  


Cirka 15 minuter innan start började jag bli nervös, men jag hade energidryck med mig och kände ändå mig trygg inför loppet. 


Starten gick och vi kom iväg med en liten grupp, vi pratade och jobbade på att få rätt tempo den första km. Det gick bra och jag höll mig nära Anders för att inte tappa honom, som i sin tur kunde leda till att jag släppte honom. Efter några km kom något som vi inte hade väntat oss. VÄRMEN. Den kom och den stannade länge. Vi uppmuntrade alla att dricka mycket och så gjorde även vi. Efter cirka 15 km började min puls att rusa och jag kände mig helt överhettad i huvudet. Jag kämpade dock på, men backarna efter milen sög musten ur mig, trots att vi tog det lugnt i backarna. Jag ville absolut inte släppa Anders, jag ville klara detta, fast jag inners inne visste att med pulsökning redan vid 15 km och ett överhettat huvud så skulle jag inte kunna hålla detta tempo i nästan fyra timmar till. Helt plötsligt kändes det som att jag skulle kissa på mig och jag fick springa in bakom några träd och kissa. Jag försökte att öka tempot men jag insåg att jag skulle inte komma ifatt Anders. Jag behöll ballongen samt Pacernummerlappen så länge som jag låg rätt i tiden för vår sluttid.  Jag bytte kepsen mot min buff som jag hade haft runt handleden. Jag sprang och jag gick när pulsen ökade och när klockan visade att jag inte skulle komma i mål vid 5 timmar var det dags att ta bort ballongen och nummerlappen. Skön känsla att lyssna på kroppen. Efter löpning på en cykelväg och vi korsade en bilväg så stod matTina där och eftersom jag hade släppt uppdraget så hade jag all tid i världen och vi tog en selfie. Lite ny energi fick jag av detta. 

Efter några minuter kunde jag se nästa farthållargrupp 5,15 med Rebecka och Malin, då blev målet att följa dem så länge jag kunde, men deras energi kunde inte hjälpa mig, så det blev inte många metrar innan jag såg dem före mig. Jaja, bara att mata på km efter km. Under en kort period funderade jag på att bryta, men de tankarna slog jag bort rätt snabbt. Jag valde att göra det jag kunde för att orka. Heja på funktionärer, svara när de peppade, prata med medlöpare och det ger alltid mig lite ny energi. Jag sprang några meter med en kvinna vid namn Malin som sprang sin andra mara. Hon behövde gå och jag släppte henne efter några minuter, men peppade henne till en snygg målbild och jag lovade att ta emot henne vid mål. Jag såg även sambon på vägen och skrek på honom, han hade då ingen ballong och ingen grön tröja på sig, så jag funderade såklart på om även han hade släppt uppdraget. 

Det jag njöt mest av i denna värmen, det var att det var positivt i huvudet, trots att det gick så långsamt. Vid varje depå drack jag vatten, hällde vatten över huvudet och över kroppen. Jag sprang genom vattenspridarna när de kom och jag tjoade när publiken tjoade på mig. Allt för att behålla och få ny energi. Jag skrev sms till sambon om vad problemet var och ungefär hur dags som jag skulle komma i mål. Så kom äntligen ett delmål som, för mig var väldigt nära målet och det var när jag sprang ut från Sofieros slottsträdgårdar. Då var jag på väg mot rätt håll, mot nerförsbacken och mot målet. När min förväntade måltid på 5 timmar visade sig på klockan, så hade jag sprungit 38,9 km.


Snart, snart skulle nerförsbacken komma, den som jag hade väntat på i 5 timmar. hahaha. Efter nerförsbacken och vid 40km så var där en depå och efter den gick en kille som jag hejade igång igen. Han är "en av dem" som har sprungit alla maraton i Helsingborg. Vi slog följe några meter och pratade maraton och sluttitder OCH OM DAGENS VÄRME, sedan hade han fått så mycket energi att han sprang ifrån mig. Jag räknade ner mot målet med markeringarna i marken och jag försökte öka. Jag sprang då i 7,05 tempo och det kändes bra. Många applåder och hejarop och jag kände mig så glad att snart skulle jag vara i mål. De sista 300 metrarna sprang jag i 6,40tempo och jag bara väntade på att några av de jag känner skulle stå nära mål och skrika, och helt plötsligt var de där. Jag uppfattade bara Rebecka, men TACK alla som skrek på mig. Målet närmade sig och jag såg fotografen, armarna i skyn och leendet visades, 

Mål på 5,25, med en otroligt positiv och härlig känsla inom mig. Jag är övertygad om att mina gel samt 2 liter energidryck med extra salt i hjälpte mig med dessa positiva tankar. Medaljen runt halsen och sen irrade blicken runt tills jag såg  min man där han satt på muren med havet bakom sig. Äntligen fick pussa jag på honom. Mara nummer 29 var gjord. Jag tog av skor och strumpor och tre blåsor blev under detta lopp. 

 Jag såg även killen som jag fick igång och gratulerade honom. Malin kom oxå in och jag kramade om henne. Sen gick vi till bilen för färd mot sambons barnbarns 2årskalas. 


Nu blir det vila några dagar, sedan gäller det att få fart på benen igen. Budapest maraton om fyra veckor. Tiden som jag vill springa där avgörs när vi närmar oss datumet, för skiner solen där som igår, så blir det ingen snabb mara. Jag kan nog itne säga att Vi ses igen nästa år för troligtvis så blir det bröllop den helgen. Men snart nog ska jag springa denna mara igen. 

 

 See You

Cattis