Jag började få ont, riktigt ont. Det kändes rätt ok med nya skor och strumpor i cirka en timme. Sen började tankarna som inte gick åt rätt håll. Jag ville inte mer. Jag orkade inte mer. Jag hade bestämt mig. Jag försökte att byta fokus och hitta det positiva, det funkade i några minuter, sedan gick tankarna mot det negativ igen. Jag bytte från skor till sandaler och fick då istället gå och hålla i skorna, då de inte fick plats i ryggsäcken. Det blåste och jag hade inte med mig någon jacka, eller långärmad tröja. Negativa tankar direkt. Jag ringde Kärleken och det gick bra igen några minuter efter det samtalet. En annan  Anders som gått några gånger pratade jag med emellanåt och då kändes det bättre ett tag. MEN att gå ensam utan mina nära fotrallyvänner var jobbigt. Riktigt jobbigt. OCH jävligt tråkigt. Förra året gick jag och Jonas tillsammans i flera timmar, vi kunde prata när vi behövde och springa vid behov, peppa varandra. Nu hade jag ingen som jag kände för att prata med. Jag försökte ta kontakt med andra i ledet, men fick inte mycket respons, så då slutade jag med det oxå. Eftersom jag redan hade bestämt mig, så var det omöjligt för mina supporters utanför ledet att motivera mig till att fortsätta. Det kändes omöjligt att gå för personbästa eller silvermedalj. 


Jag ringde Anders, skickade bilder på var jag befann mig och när jag kom fram till vattenstationen var Thomas där så jag fick avsluta årets fortrally precis som jag började  I den gula soffan. Denna gång med tårarna rinnande nerför kinderna. Jag var helt slut. Mentalt i alla fall. Mina underbara döttrar ringde och ville peppa mig, men jag var så slut. Mina underbara fantastiska döttrar som alltid stöttar mig, men denna gången ville inte knoppen. 

NU samlar jag ny energi till Skövde ultrafestivalen och min Runstreak kör jag om några timmar. Kroppen är inte helt katastrofal, men knoppen är slut, besviken, ledsen och det får den väl vara ett tag. Jag kommer igen, snart nog  <3 

 

See You


Cattis