Ja, det blev ju inte så bra sömn som kroppen behövde inför dag 2 med 49km. Det var kallt, och jag hade ont i höfterna, så det var mycket oroligt i kroppen denna natt, trots skön kudde för fem pund. Det var inget att göra åt det, 49km skulle genomföras ändå. Tårna var färdigtejpade, så det vi skulle  göra var att äta, smörja oss där vi ansåg att det behövdes. och sedan bege oss. Att jag var svullen redan innan dag 2 hade börjat brydde jag mig inte om alls. 




Trots att jag vet att jag snabbt blir varm så har jag svårt att frysa i början av lopp. Klockan var endast 5,45 när vi startade så jag började med långärmad, som jag tog av mig efter några km. 


Vi hade koll på hur långt det var mellan pitstoppen och det gör det lättare att springa. Eftersom jag visste att gelen smakade gott, så var det inte svårt att få i mig energi denna dag. Jag åt även ett par bananer denna dag, samt en del småpåsar chips för att å i mig mer salt än vad jag hade i min energidryck. Även om kroppen var trött och det kändes tungt, så upplevde jag ändå att tankarna var mer positiva denna dag. Jag besökte toaletterna vid varje pitsop och då passade jag på att skicka iväg några bilder samt en mening eller två till min syster och mina barn i vår messengergrupp. Deras energi hjälpte mig mycket att fortsätta. Fotograferna som är utmed banan ger också otroligt mycket energi. De satt oftast vid slutet av en låååång uppförsbacke, och då blev det till att springa istället för att gå när korten togs. Ett leende på läpparna och så, fick jag ny energi. 






Där var även uppiggande quotes under hela loppet, som var roliga att läsa. Jag bara älskar alla dessa små tavlor som satt under loppet. 

Pitstopp 8 av 9 ( mål efter 9) så fanns otroligt fina kommentarer på papptallrikar som de hade satt både på toalettdörrarna och inne på toaletterna. Fantastiskt. Ballonger när vi kom fram till pitstoppet. Fantastiska volontärer. Allt för att peppa oss löpare att orka fortsätta. Toppklass på dem alla.  @-}-- 


Vid pitsopp 9 var där en man som frågade mig när jag kom dit hur det var, då sa jag att det var tungt, då sträckte han ut armarna som i en kram och jag gick fram till honom och tog emot kramen. Då sa han till mig att jag endast hade 12 km kvar och att jag skulle njuta. Jag skulle njuta vid stenarna och ta mig den tiden som jag behövde där för att samla energi. OM jag ville skrika skulle jag göra det, men göra allt jag kunde för att fånga ögonblicket. Efter kramen gick jag in i depån och åt och drack vad jag behövde inför de sista km. Stärkt av hans ord.








Mannen på bilden ovan. Han är MIN. Han är helt fantastisk på så många sätt. Han är en otroligt stark löpare som hade kunnat genomföra detta lopp på en betydligt bättre tid än den vi gjorde. Men det gör han inte, för vi gör detta tillsammans. Han hade kunnat gnälla för att det tar lång tid, för att jag är långsam, för att jag helt enkelt inte är i samma klass som honom, MEN det gör han inte, för han är inte den personen. Han är så positiv varje lopp vi genomför tillsammans. För honom/OSS har inte tiden någon betydelse. Vi upplever detta tillsammans. Vi fyllde hans lilla rygga med den energin som vi samlade på oss och OM jag ville ha något från hans ryggsäck, så fick jag öka på takten lite, men annars lät han mig genomföra loppet i egen takt. UTAN några som helst negativa ord, känslor alls. En riktig toppenkille, om ni frågar mig.   <3 


Vid 97 km kunde man titta in på en åker till höger och där satt fint en lapp med 99km, MEN den var inte för oss, för vi var tvungna att springa en km till stenarna och sedan runt stenarna för att springa samma km tillbaka innan vi fick springa in på åkern och förbi skylten som där stod 99km på. Vi sprang, småjoggade upp till stenarna och fick direktiv hur vi skulle springa när vi kom dit så att fotografen kunde ta kort på oss.  Efter att hon hade tagit korten, så gick vi tillbaka för att ta en egen selfie. och då fångades det också på bild. 










Nerför backen och möten med alla de löparna som var på väg TILL stenarna. Precis innan vi skulle in på åkern stod tre män som hejade på oss löpare, då sa en man "that's look really really painful. Soon its Over keep going". Jag bara tänkte "va, fan, så fult springer jag väl inte"  :-D, sen tänkte jag, att efter 98km får man se ut hur man vill, för det är så coolt att ha orkat det som jag har gjort.
Äntligen fick vi springa in på åkern 500 meter sedan vänster och 500meter på asfalt och då såg vi målet. Av med buffarna från pannorna, fixa frisyrerna för målfotot hahaha, sedan mot målet. VI upptäckte en man bakom oss och då fick vi ju öka tempot för att vi skulle ara ensamma på vårt målfoto. 




Vi är likadana när det gäller fotograferingen och det är kul, vi samlar minnen för livet i dessa fot, klart att vi ska vara ensamma på våra målbilder  :-D . In över mållinjen hand i hand, som vanligt och sedan egna selfies, såklart. En tår föll när jag tog emot medaljen. "Are you ok" frågade hon som gav mig medaljen "OH, yes" blev svaret. Lyckan är total. Nytt personbästa i distans. Jag har sprungit 100km. Fantastiskt. Magiskt, smärtsamt och alldeles underbart.




 Mat delades också ut efter målgång. Hamburgare och pommes. Glassbussen var även här, så jag kompletterade maten med glass. Efter mat och dusch (dusch och dusch, vi kastade våra handdukar i basecamp, så det blev lite tvätt) hade vi över en timme till att bussen skulle gå tillbaka till starten, där vår bil stod, så det blev återigen vila i sacrosäckarna. 

Jag har aldrig varit så svullen efter något lopp som jag var efter detta. Jag har i och för sig inte sprungit i 16 timmar och 100km heller, så det är väl inte så konstigt. En liten blåsa på en stortå var vad jag fick. Jag var lika hög på endorfiner efter detta lopp som jag var efter Race to the King 2018. Nästa år blir det Race to the Tower och jag längtar redan. 

Tacksamheten flödar över detta liv och att jag får dela detta med min Bästa Anders  <3 

Nu packar jag för en solsemester på Sardinien med mina barn, min syster och hennes barn. Löparkläderna är med såklart. 

See You 

Cattis