Förkylningen som jag började känna av igår gjorde inte min start och lopp särskilt attraktivt. Efter förra veckans DNF så var jag inte på topp precis, varken fysiskt eller psykiskt. Jag bestämde mig för att gå första varvet och sedan känna mig för hur kroppen kändes. Jag hade inget mål alls, mer än att förhoppningsvis klara mer än förra helgens 32 km. Banan var 1892 meter runt en sjö och solen skulle skina på oss hela dagen cirka 5 grader. Jag började med tre lager kläder på överkroppen och min lättviktsjacka ytterst. Den åkte på och av under hela loppet. Jag gick endast varv ett och sedan började jag småjogga. Jag lyssnade på Träningspoddens sista avsnitt och sedan två avsnitt Maratonpdden. Milen kom och jag stannade och fotade och la upp på fb. Jag åt och drack lite varje varv. Allt gick bra. Kroppen kändes toppenbra. Jag kände inte av min förkylning alls. Jag hade inte ont någonstans. (y) När jag började närma mig halvmaran förstod jag att jag skulle klara maran om jag fortsatte i samma tempo. Jag hade räknat ut att maran på 6 timmar skulle vara i 8,35 tempo. Jag låg runt 8,25 och det blev bara snabbare och snabbare. 

Benen pinnade på. Vid 29 km skrev jag till döttrarna och mina två fina arbetskamrater, de hejjade på mig, men jag slutade att kolla messenger, jag bara sprang. Jag fick även besök av min fantastiska vän Elisabeth som vi var och besökte dagen innan. Jag hade tänkt att gå en runda med henne, men hon uppmuntrade mig att springa.  <3 TACK för det, annars hade det inte blivit varken maran eller PB. 

Vid en timme kvar skrev jag lite nya meddelande på messenger och tackade för den pepp jag hade fått där, men jag läste inte svaren som kom efter det, men de betydde väldigt mycket @-}-- . Jag bara lät kroppen fortsätta i detta lugna goa bekväma tempo. Sambon träffade jag på cirka tre gånger under hela loppet. Han hade fått lov att springa i sitt eget tempo, alltså, jag är den snällaste löparsambon som finns. :-D När jag hade sprungit maran var klockan 5,50. Då stod han vid varvning/mål och jag skrek, "Ett varv till" han svarade "jag är klar" några skrek "JA, ett varv till" Det blev 1357 meter, Min önskan var att komma ända in vid varvningen/mål, men jag hade drygt 500 meter kvar.  =-O Sedan fick vi stå kvar och vänta på att få de sista metrarna mätta och det var lite jobbigt, jag tog kort, skickade, skrev på fb, frös.... lite orolig för kroppen, men jag mår bra även idag. 

DÅ kom två funktionärer med en back hamburgare. En McFeast och en flaska Ramlösa. Helt otroligt, vilken service. Till slut var de 1357 metrarna mätta och jag kunde powerwalka till min underbara man som stod och frös. Vi gick till bilen och inväntade våra passagerare som bodde på samma hotell som oss. Mot hotellet och värmen, sambon tog badkaret och jag bäddade ner mig innan karet var ledigt  <3 

Nya vänner från löpargrupperna på fb fick jag träffa irl och ett helt magiskt lopp var slut. 



Årets/Mitt Livs Bästa Lopp

Min tionde mara

Nytt PB på 6timmars med 16 meter

Ingen kamp- första loppet utan kamp på väldigt väldigt länge

Inget toabesök

Inget magknip

Ingen kramp

Inget mål från början.


Jag är så otroligt tacksam över att få ha fått till ett sånt lopp där jag har kunnat få löpa på i mitt bekvämlighetstempo från början till slut. Detta lopp behövde jag och min löparkropp.

Nu är det vila, sen mot årets sista lopp och nya på Personliga Rekordens Tävling 15-16/12 i 12 timmar.


See You

Cattis