Ibland går det fort att få ner en racerapport, ibland tar det lite längre tid. Som vanligt hade vi underbara dagar i Budapest. Vår stad som vi så gärna besöker ett par gånger om året. Som vanligt åkte vi ner på onsdagen och fick till lite löpning på Margereteön runt på tartanbanorna på torsdagen och fredagen. På fredagkvällen kom Mats och Krister ner för sin weekend i Budapest. Två härliga killar från Halmstad som gör maran i ett tempo som varken jag eller Kärleken kommer att göra, men vad spelar tider för roll när det är löpningen som skapar gemenskap?

Banan i år var ändrad så vi tog taxi till startområdet när det var dags. Vi bestämde plats att träffas på efter loppet OM de snabba killarna orkade vänta på oss.


. Jag hade en tung vecka bakom mig, rätt trött och inte så taggad som jag var förra året. Magen var paj igen pga för mycket te och bubbelvatten.  :'( Starten gick och vi följde 4;45 ballongerna som vi hade bestämt men det var tungt direkt. Det brukar det vara och jag brukar tänka att jag ska jobba på och vänta in känslan och bara jobba på en km i taget. Vid 8km funderade jag på om jag skulle klara det. Vid 14 km tog jag de första promenadstegen. Då sa Kärleken till mig att det är för tidigt för att börja gå. Jag svarade honom att spring du, jag vet inte om jag kommer att klara detta lopp. Han tvekade länge och jag grät, men iväg sprang han. Jag satte igång min ljudbok, en deckare som jag var fast i. Sedan sprang jag iväg och visste att vi skulle vara nära målområdet två gånger så jag hade möjlighet att bryta om jag behövde. 

Bajamaja behövdes besökas en gång och då sprang 5timmars ballongerna förbi mig och efter ett tag sprang även 5:15 förbi. Vid en lång raksträcka såg jag bussen som körde och tog upp de som inte kunde följa 5:30 ballongerna, DÅ, minsann så satte jag fart på benen, för upplockad av en buss, det ville jag inte :-D När jag sprang förbi målområdet efter 2,34 då kom trean i mål. Jag pinnade på med min deckare i öronen. Jag tog samma beslut i Budapest som i Helsingborg förra året. När de sista farthållarna kommer ikapp mig, då släpper jag dem inte. OCH, tro det eller ej, helt plötsligt kom dedär  två killarna upp bredvid mig. Jag sprang med dem när de sprang, jag gick när de gick. Km efter km. Jag skrev till mina barn och syster i vår messengergrupp och de hejade på mig där. Vid 11km fick vi se en man som de gjorde hjärtkompressioner på så då blev fokus att lyssna på kroppen. Jag skrev även till Kärleken att jag följer 5:30 farthållarna.  

Det var varmare än önskat denna dag och vad vi hade trott. 25 grader denna dag, det är ju en härlig värme, men pyttelite för varmt när det är maraton ;-)  Krister sa innan loppet att han aldrig skulle kunna lyssna på ljudbok, för han ville uppleva ALLT. Jag tänkte på hans ord och försökte se allt det fina fast det gick tungt. Jag visste när 5:30 ballongerna kom ifatt mig vid 20km att jag skulle klara loppet. Det är de första km som är jobbiga och som jag behöver jobba med den mentala biten. När vi började närma oss mål så sprang jag hela tiden och farthållarna fortsatte med sitt gå/spring. Min önskan var att Kärleken skulle stå vid upploppet och vänta på mig istället för vid det träd som vi bestämt. DET GJORDE HAN. Tårna rann och jag var så stolt. Jag klarade det på 5,32. 



Medaljerna var så stora och så fina. Det fick mig att vilja ha min medalj med mig hem. En km i taget och helt plötsligt så tog jag emot min medalj med tårarna rinnandes nerför kinderna. Jag har aldrig känt mig så nöjd och stolt över ett lopp som jag disponerade själv. Jag gjorde det ENSAM. 

Det gick och jag tar dessa känslor med mig till nästa mara 4/11. Jag vill springa en mara med Kärleken från start till mål och det planerar jag att göra 4/11, då vi hyllar fantastiska Johanna Gren som den dagen springer sin mara 100 detta år.  (y)   

Två lopp kvar i år. En mara och ett 12timmars lopp. 2019års lopp börjar ta plats i kalendern. Det kommer i eget blogginlägg  <3 

See You 


Cattis