Jag och sambon har sprungit en mara i Danmark som inte jag har bloggat om och det blev en otroligt varm mara och min långsammaste. Efter den maran så kom där lite tvivel angående vårt farthållaruppdrag som skulle ske under hbgm. Känslorna blev bättre när temperaturen gick under 20 grader, så ju närmre vi kom maran ju bättre kändes det. De sista två veckorna sprang vi alla pass snabbare än det tempot som skulle vara vårt snabbaste under starten av maran.

I lördags var det då dags. Vi körde tidigt för att känna in atmosfären. Vi mötte upp löparkompisen Emma som hade sin man i alperna, så vi hängde tillsammans innan vår dejt och ballonguppblåsning med de andra farthållarna. När vi höll på att blåsa upp ballongerna, så var där en kille som behövde tejp, jag värmde upp med löpningen och sprang och hämtade min tejp i bilen. Under den tiden, så tappade jag mina två ballonger, jag fick ett oerhört tråkigt privat meddelande på messenger och de tog gruppfoto utan mig. Så,  när jag kom tillbaka och det var dags för att gå till startområdet var inte känslorna på topp längre. 

Starten gick och vi var ett litet gäng som sprang tillsammans, som vanligt Kärleken några meter före mig. Det gick lugnt och fint upp till Råå cirka 8 km. Helt plötsligt så var avståndet mellan oss större och det bara växte och sen hlet plötsligt var jag ensam, utan vare sig min sambo eller några löpare som följde mig. De som  låg bakom mig de hade släppt mig och de som följde sambon, de fortsatte med honom. Så ungefär 10km och framåt sprang jag ensam. Det var inte många positiva tankar kan jag säga. Så besviken, så frustrerad och så oerhört tråkigt att springa ensam. Jag höll mitt farthållartempo fram till 29km, sen var jag så oerhört less på hela loppet så jag gick lite. Jag var på väg att ta av den gröna tröjan och slänga Pacernummerlappen, men jag gjorde det aldrig.  :-D Km efter km sprang jag, jag gick några enstaka meter emellanåt. Jag hade lite sällskap av en tjej som sprang maran för första gången, men hon hade så oerhört ont i ryggen, så hon fick gå emellanåt, och då tyckte hon att jag skulle springa. Vid Sofiero där jag skulle lämna parken och ut på asfalten igen sprang jag lite fel, men sen var det återigen asfalt och snart skulle backen komma, den underbara nerförsbacken och efter den så var det strandpromenaden och målrakan som gällde. 

Armarna upp i luften för fint målfoto och vid mål såg jag Emma och Hanna, Emma fick en kram och frustrationen. Sedan kom sambon och kramade mig. Tårarna rann och besvikelsen ett faktum att jag inte kommit in under fem timmar. Jag besparar er med alla negativa tankar under det första dygnet efter maran. :-D  Jag skulle ALDRIG mer vara farthållare och jag skulle inte gå på funktionärsfesten. Men igår var vi på festen och i måndags var jag redo för att fullfölja farthållaruppdraget 5:00 timmar nästa år. Det tog ett dygn innan jag var i balans, men nu känns allt bra igen och det är bara att träna mer, bättre snöre till ballongerna, så blir det fint lopp nästa år i Helsingborg  (y)  

Nu är det drygt fyra veckor till Budapest maraton, så i morgon torsdag blir det lätt löpning igen. 


See You


Cattis