Om

Jag är en kvinna, snart 50 ;) som försöker hitta balansen i livet och sätta rimliga mål, som i mina ögon borde gå, men i andras ögon är helt absurda. Jag älskar livet med min sambo, och mina döttrar som alla har löpningen i sina liv i olika omfattningar.
 
Bloggen handlar om hur jag tar till alla hjälpmedel som finns för att jobba med mig själv för att hitta balansen som gör att jag kan springa ultra.
 
Följ med på mitt äventyr så märker ni att det går bara man vill.

Presentation

Senaste inlägg

Visar inlägg från juli 2018

Tillbaka till bloggens startsida

BUS

Så var det äntligen dags för BUS. Backyard Ultra i Trelleborg och både jag och sambon har längtat efter detta lopp sedan han sprang det förra året. Det är ett fantastiskt arrangemang som Sweden Runners arrangerar. Under fredagen längtade jag bara efter att få gå och lägga mig så att jag kunde sova och sedan var det loppdax. När jag vaknade på lördag morgon var tyvärr inte känslan detsamma. men det var tidig morgon så jag hade förhoppningar om att det skulle ändras. Vi var framme två timmar innan start och träffade där våra klubbkompisar Emma och Jörgen. Vi satte upp tältet och stolarna och laddade inför starten. Vädret var fint och troligtvis skulle det bli för varmt för en löpardag, men inget konstigt med det efter dessa veckor av sommar som vi redan har vant oss vid. 

Starten gick  (y) och vi kom iväg, kroppen kändes tung, men tanken var att det skulle vända. Det gjorde det inte. Jag kom i mål runt 55 minuter per varv och hann med att ta ny energi och energidryck, dricka lite vatten och sedan var det iväg igen. Varven blev inte lättare och det fanns ingen glädje alls. Min önskan var att jag skulle komma till varvningen tio minuter innan nästa start, men jag lyckades inte få fart på benen efter uppförsbacken i starten. Jag fortsatte att vänta på lättheten och glädjen men ingen förbättring kom. Efter fyra varv sa sambon att det var tungt. Han startade på varv fem, men han kom aldrig ifatt mig, vilket jag tyckte var konstigt och mycket riktigt han hade vänt. Hans puls rusade iväg och kroppen kändes inte ok. Som den stöttande sambo jag är, så tänkte jag att jag stannar oxå nu, men han tyckte att jag skulle starta på varv sex och vända om det inte kändes ok. Jag sprang varv sex och kom in ett par minuter innan nästa start. Jag hade messat sambon och fick ny energi och vatten vid varvningen. Nu var klockan 16 och fotbollen skulle börja.  :-) Jag fick igång radion och lyssnade på första halvlek. När den var slut, tog mitt batteri slut, så jag fick powerbank och sladd till varv åtta. Ultran var gjord, men eftersom jag hade bestämt mig för att lyssna på andra halvlek så gav jag mig ut på ytterligare ett varv UTAN radio. För jag kunde ju inte stanna inne bara för att jag inte hade batteri i telefonen. ;-)  Jag hade full koll på tiden och sprang/gick inte fortare än att jag skulle komma in innan tiden var ute. Jag kom in i varvningsområdet 30 sekunder innan nästa start. Fantastiska löparvänner ville ha med mig ut på nästa varv också, men nänänä, sa jag  :-D 

Jag var klar med mitt andra Backyard Ultra lopp. Jag genomförde det enligt plan A som var att få en ultra med mig hem, 53,6 km, OM kroppen inte var återhämtad efter vårt fantastiska äventyr i England. Önskan var 12 varv och 50 Miles, men det var inte kroppen redo för två veckor efter 88 km i England. Jag hade bestämt mig för att vara stolt och nöjd oavsett hur många varv jag genomförde. Tredje önskan/dröm var nytt PB på 14 varv, men det var inte dags för det denna gång.  <3 

Nu har jag åtta semesterdagar kvar och de ska bestå av vila och mys, nästa stora mål är Nytt PB på maran i Budapest i oktober, så fram tills dess blir det intervaller och styrketräning så att kroppen är starkare än nu. Någon mara i Danmark plus farthållare i Helsingborg också innan Budapest, Men först vila  <3


 See You


Cattis

Dag 2 Race To The King

Nattsömnen blev inte så bra som jag önskade. Jag vaknade vid 3 och kunde inte somna om. Men, efter över 15 års dålig sömn har jag lärt mig att jag ändå vilar när jag ligger för att sova. Lite snarkningar från andra tält hördes så jag stoppade in en öronropp. Vi gick upp strax efter 4, då frukosten skulle serveras 5.  Det blev stekta ägg och stekta tomater samt en av mina egna bullar. Vår plan var att komma iväg vid 6, men jag tejpade mina fötter, och saxen var seg som jag hade till kinesiologtejpen, så vi kom iväg 6,10. (y) 

 

  <3  Det var en otroligt vacker morgon som vi mötte när vi började springa 


Min önskan var att de två första timmarna skulle gå "lätt" för att få några km gjorda. Det gjorde de faktiskt. Första Pitstop var efter cirka 12 km, andra efter cirka 22km, tredje 31 km och fjärde efter 36 km och målgång vid 50!!! km.  Jag behövde inte gå på toa vid varje Pitsop men jag åt och fyllde på med vätska hela tiden. Denna dag gick det åt 8 liter vätska. Jag roade mig med att räkna helgens vätskeintag, då jag behövde fokusera på annat. 14 liter totalt drack jag under loppet. 

Jag försökte även idag att fokusera på allt det vackra som jag fick uppleva tillsammans med min alldeles fantastiska sambo  <3  Vi la mycket tid på att fotografera som ni märker och jag är alldeles varm  inombords över allt detta vackra som vi fångade genom bilderna.  <3 








Det blev väldigt jobbigt efter cirka fyra timmar. Värmen hade kommit och det gick inte fort. Det  var inte lika många backar dag två som det var första dagen, det var mer asfalt och lite mer lättsprunget, men det gick inte fort. Det var inga negativa tankar, men jag fick helt enkelt inte mer fart på benen. Sambon hade koll på tiden och ibland gick det långsammare än Fotrallytempo, då blev jag modfälld och ledsen. Då inbillade jag mig att han blev sur. Haha, Han som aldrig är sur. Sedan trodde vi att vi skulle vara i mål hos Lilltösen vid 14 och när det då drog ut på tiden, så trodde jag att hon blev sur. Dessa två omgångar tankar var de enda negativa tankarna under alla 88km så jag tycker att det ändå gick bra. Jag intog energi när det blev tungt och det hjälpte de negativa tankarna. Lilltösen ringde vid 13.30 och jag blev så glad över att höra hur glad hon var. Hon var redan vid Katedralen i Winchester och hade redan pratat med Kungen  :-D 

När det stod att vi hade sprungit 51 Miles blev jag så glad. Jag räknade ner. Så helt plötsligt stod det att vi hade sprungit 52 Miles och lyckan var total. Jag räknade ner var 100meter OCH DÅ STOD DET HELT PLÖTSLIGT  1 Miles to go. Jag bara What!!!!. Loppet är längre än 53 Miles konstaterade vi. Japp, det var 53,6 Miles. Återigen fick jag börja räkna ner 100 meter åt gången. Nu var vi inne i Winchester och människorna hejade fram oss. "Orkar du springa över mållinjen?" Frågade Sambon. "Självklart" sa jag. 


Vi kom så nära Katedralen att vi kände igen oss från vår sightseeing två dagar tidigare. Vi tog varandra i händerna när vi kom in mot Finishline. Lilltösen stod där och vinkade. Speakern sa "Here comes Catherine from Sweden" Jag bara njöt och var så lycklig. När vi hade kommit över mållinjen frågade de vad Sambon hette, så de kunde hylla honom också. Jag bara sprang mot Lilltösen, men där stod en Kung i vägen så han fick första kramen  =-O 

Så coolt, så vänliga och trevliga alla som mötte oss i målet. De visade oss var maten fanns, var väskorna fanns och de frågade hur vi mådde. Kungen ställde upp på så många bilder som vi ville ha :-D  Lilltösen ställde nästan upp på så många som jag ville ha ;-) 


Så underbart att få uppleva detta med Lilltösen vid mål. Winchester var den staden som hon bodde i under sitt första år i England, så vi har haft dejter där förr. <3  Hon säger att hon inte älskar att springa. Jag säger att det gör hon, hon vet bara inte om det än. :-)  Vi gick till chillarean där maten serverades och så satt vi lite där innan vi gick och hämtade våra väskor. Jag tog bort all tejp från mina fötter. Det är inte klokt hur ont de små förbannade lilltårna kan göra :'( 


Detta är absolut det bästa, största och alldeles mest underbara som jag har varit med om. Fantastiskt arrangemang med underbar mat och support runt omkring. Det finns absolut inget som kan stoppa mig att springa de andra två loppen i denna serien. Eftersom jag fyller 50 år nästa år, så får jag bestämma att vi ska genomföra Race To The Stones 100km nästa sommar. Det är sen gammalt att man får bestämma just det året som man fyller 50  8-)  @-}--  <3 Det är något alldeles fantastiskt att lyckats hitta denna man som delar detta intresse med mig. Han är så stark och snabb, men aldrig han gnäller över sin långsamma sambo. han peppar, han stöttar, han ser till att det går lätt där det kan gå lätt och pushar mig vid behov. 

Nu fortsätter jag att vila och ta hand om mig tills det är dags för BUS 7/7 (y) 


See You 


Cattis