Om

Jag är en kvinna, snart 50 ;) som försöker hitta balansen i livet och sätta rimliga mål, som i mina ögon borde gå, men i andras ögon är helt absurda. Jag älskar livet med min sambo, och mina döttrar som alla har löpningen i sina liv i olika omfattningar.
 
Bloggen handlar om hur jag tar till alla hjälpmedel som finns för att jobba med mig själv för att hitta balansen som gör att jag kan springa ultra.
 
Följ med på mitt äventyr så märker ni att det går bara man vill.

Presentation

Senaste inlägg

Visar inlägg från oktober 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Budapest och nytt PB

Det var fina dagar innan maran och det var väntat. Drömmen var att det INTE skulle vara så varmt under maran, men det fick vi inte bestämma. Vi åkte till Margereteön varje dag för att springa runt ön-5km. Det var väldigt lugna pass, då det var sambons första löpning med sin nya höft. Han sprang två dagar med mig och vilade dagen innan maran. Vi försökte gå så lite som möjligt, men med Runstreak samt lite promenader, så kom vi ändå upp i över 15000 steg varje dag. 

Dagen innan maran masserade sambon mina vader och det var inte särskilt skönt, men jag är övertygad om att det var bra inför loppet. Vi hämtade nummerlapparna dagen innan också och på tunnelbanan dit träffade vi två andra svenskar som skulle hämta sina nummerlappar. Deras uppladdning hade inte varit den bästa då deras flyg ställdes in på fredagen så att de hade fått åka ner på lördagen istället.

I år var det rekord med löpare från 81 länder och det är otroligt fascinerande med så mycket folk på detta lopp som jag skulle springa för andra gången. 





Sambon skrev en del och hetsade sina fb-vänner om sin maratonstart med sin nya höft sedan 5 veckor tillbaka. VI pratade om det och han tänkte inte äventyra sin rehab eller sin kropp, men han har en fysik som inte vi andra är i närheten av känns det som.  <3 


Så var det dags för min sjätte mara och andra i Budapest och även andra under hösten. VI åkte i god tid, men där var så mycket folk vid tunnelbanan, så vi valde att gå till starten och det var cirka två km dit. Vädret var toppen så det var inget som påverkade oss alls. 

Vi lämnade in väskan och jag tog mig till bajamajorna för ett sista besök. Där var så mycket folk så jag blev helt ställd, men där var även otroligt många bajamajor, så det gick fort och jag var klar 15 minuter innan start.





Sambon hade varit och pratat med farthållarna för 5,30 och han kände sig nöjd över detta. Han  hade en plan och jag skulle få veta när jag kom  till 40 km hur det hade gått för honom. Var han vid 40 hade han inte fullföljt maran, stod han inte där, skulle jag möta honom vid målet.


En sista puss och lycka till önskningar. Det sista jag skrev på mobilen var till min chef som skrev att jag inte skulle släppa 4,45 ballongerna var "jag lovar". Jag valde att inte prata med farthållarna innan loppet, men jag spanade in de som stod runt mig. Starten gick men det tog oss 11 minuter innan vi korsade startlinjen och jag satte på min klocka. Det tog lite tid att komma in i rätt känsla, men det var bara att mata på en km i taget. Musik i öronen och energidryck var 20 minut, helt enligt planen. Energibars intogs var femte km och sedan drack jag vatten på varje station, Jag fick tidigt ont i vänster vrist. Som om jag hade knutit skorna för hårt. Jag knöt om skorna en gång, men det hjälpte inte. Efter cirka sju km kom jag in i ett härligt flow som varade i cirka 10 km, sedan blev det tungt igen. Värmen började kännas och jag drack av min energidryck oftare än var 20:e minut. Någon sup då och då drack jag. Jag hade en vattensvamp som jag blötte och släppte vatten i nacken samt i huvudet vid varje vattenstation också. Smärtan i vristen blev bara värre men det blev lättare när jag tassade på framfötterna, så det försökte jag göra emellanåt. "Ska jag bryta?" Det är ju en anledning att bryta vid smärta i en vrist. Men, NÄÄÄÄÄ, jag bryter inte om jag inte haltar ordentligt. Det började bli riktigt jobbigt och jag tänkte på alla tankar kring mina maror som min omgivning har peppat mig. 

"Jag kan springa maraton"
"Jag får kämpa"
"Jag kan kämpa"
"Jag ska ha nytt personbästa" 


Jag ville börja gå, men jag visste då att då tickar tiden iväg. Irritationen kom över hur tråkigt det var att springa ensam utan sambon och då bestämde jag att det var sista gången jag gjorde det.   ;-)  Till slut släppte jag farthållaren (som bara var en nu istället för två) och då var vi vid 30 km. Jag gick 500 meter, sedan sprang jag igen. Magen ville besöka en bajamaja så det fick den.  :-D 
 Jag sprang så mycket jag orkade och kunde, vid en bro och lite uppför, då valde jag och gå, sen sprang jag igen. vristen smärtade fortfarande, men inte värre nu än för två timmar sedan. Vid 39-40 km skulle jag kolla efter sambon, Han var inte där och jag fortsatte att springa. Jag kämpade verkligen. Jag sprang om många på slutet, det märktes att värmen tog hårt på många under loppet. Löpningen var inte särskilt snygg på slutet, men jag kände ändå att det var bra(godkänd) fart i benen. Vid 40 km är det inne i en park innan målgången och jag kommer ihåg 2015 att jag upplevde det som otroligt långa två km och tufft på slutet. Det upplevde jag inte denna gång. Känslorna kom och jag pressade på för mitt personbästa. Tårarna började komma i ögonen bakom solglasögonen. Nu stod det 42 km på skylten och jag fortsatte att springa om flera trötta löpare. Nu sprang jag under 100meter kvar skylten "You are all heroes" och jag sprang och sprang tills jag korsade mållinjen och tårarna bara rann.  Jag orkade knappt lyfta armarna vid mållinjen, då visste jag att jag hade gett ALLT. Så rörd och så stolt över att ha kommit under fem timmar igen på en mara. 



Jag var helt matt och slut i kroppen och knoppen. Jag tog emot min välförtjänta medalj och en vattenflaska plus goodiebagen. Jag gick bara omkring och letade efter var vi hade lämnat in väskan. Helt slut. Helt tom. Jag hittade var väskan var och hämtade den. Jag brydde inte mig vad sluttiden hade blivit. Allt var gjort, jag hade kämpat så mycket som jag kunde i värmen och tiden, ja, den blev vad den blev. Jag tog av mig skor och stumpor och gick och ställde mig där jag skulle vänta på sambon. Där kom han  <3 Så glad kille, Så stolt sambo. Vilken man som har sprungit en mara 38 dagar efter ett höftbyte. Han förtjänar ett eget blogginlägg så småningom   @-}-- 





Jag sprang 100 meter med honom, men när sambon hörde mitt namn i högtalaren, så hade mitt chip berättat att jag var där, så jag ville inte korsa mållinjen igen. Han fick springa över den ensam och jag mötte honom bakom mål med pussar och kramar.   <3 



Min tid blev 4,56,03. Min mara i Budapest 2015 var 4,59,26. Min mara i Helsingborg  4,56,54. Sambons tid fick 5,27,02. Två otroligt stolta maratonlöpare blev fotograferade med ursnygg bakgrund  :-D 

Ännu en resa gjord med Kärleken. Ännu ett personbästa för mig och ett rekord för sambon  <3 

Nu har jag vilat några dagar och sprungit min Runstreak 2 km varje dag och kroppen har fått Thaimassage två gånger. Träningsvärken är borta och kroppen är på gång igen. vristerna var lite svullna efter maran, men absolut inget oroväckande, svullnaden var borta efter två dagar. Jag känner lite när jag springer, men jag gissar att det är som med resten av kroppen - Allt behöver stärkas upp :-) 

Nu är det en kvällsmara på Österlen 4/11 som är nästa lopp.   (y) 



See You

Cattis

Budapest maraton

I morgon åker vi till Budapest för semester och mitt andra maraton i år, men även mitt andra maraton i Budapest. Mitt första maraton i denna fantastiska stad sprang jag och Kärleken 2015. Då ville jag under 5 timmar och det klarade vi med några sekunder. I år vill jag följa med 4,45 ballongerna och inte få krachad mage. 2014 hejade jag fram Kärleken vid sidan om under vårt firande av hans 50-års dag. I år är det han som står vid sidan om och hejar på mig medan han rehabar sin nyopererade höft. <3 


I torsdags och fredags jobbade jag två 9 timmarsdagpass efter varandra och det var första gången som jag gjorde det efter min utmattning i början av 2016. Jag var otroligt trött och matt på fredagen, men jag mådde bra under helgen och jag är helt övertygad om att det är löpningen som får mig att må så bra. Det som jag måste jobba med är mina tankar som kommer dessa dagar för jag springer då mina vilorundor på 2 km i min Runstreak och då fastnar dessa korta rundor på ett negativt sätt i huvudet. Som om jag inte är redo för maran i Budapest. När jag sedan räknade ihop mina km för förra veckan så hade jag sprungit 48,8 km. Så de hjärnspökena motar jag snabbt bort och inser att jag faktiskt är redo för årets andra mara.  :-D 

Förutom dessa tankar som kommer emellanåt måste/bör/vill jag jobba med min styrka och mina ryggsmärtor. Om just styrkan och min svaga core kan jag läsa om med jämna mellanrum i mina minnen på fb, men jag kan inte påstå att jag har blivit så mycket bättre. Jag yogar dagligen och slänger lite med min kettleball sådär snyggt ibland 8-) men det kan bli oftare och mer kraftfullt och det kommer det att bli efter denna resan. Osteopaten rekommenderade sidoplanka och då kommer min dåliga axel in i den träningen. Då börjar jag känna mig lite gammal och skruttig  ;-) Men vad gör det? Jag fortsätter att springa mina maraton och förbereder mig för målet Trans Scania 2019

Höstens planering är 

Österlen maran 4/11 med Johanna Gren (y) 

6-Timmars i Borås 11/11med Kärleken @-}-- 

Personliga Rekordens tävling 12 timmar 16/12. 

Sen är det vila utan lopp i 2-3 månader. Fast nu ljuger jag lite, för jag ska följa med en nyvunnen maratonvän Johanna Gren till Danmark och springa några maraton, men jag ser dem numera som långpass  :-D  Hur ni ser på det? Berätta gärna <3 


See  You 


Cattis