Om

Jag är en kvinna, snart 50 ;) som försöker hitta balansen i livet och sätta rimliga mål, som i mina ögon borde gå, men i andras ögon är helt absurda. Jag älskar livet med min sambo, och mina döttrar som alla har löpningen i sina liv i olika omfattningar.
 
Bloggen handlar om hur jag tar till alla hjälpmedel som finns för att jobba med mig själv för att hitta balansen som gör att jag kan springa ultra.
 
Följ med på mitt äventyr så märker ni att det går bara man vill.

Presentation

Senaste inlägg

Visar inlägg från september 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Axelns återhämtning

Den 30/4 trillade jag på Makadamloppet i Åstorp och förmodligen gick axeln ur led. Det som sedan hände var troligtvis en frozen shoulder. Jag hade otroliga smärtor, framförallt under natten, och smärtstillande hjälpte inte 100%. När jag googlade på frozen shoulder så insåg jag direkt att detta var ett oerhört smärtsamt tillstånd som tog väldigt många månader att bli bra ifrån. Upp till flera år. Under många dagar så var jag otroligt ledsen och begränsad i mitt vardagsliv. Läkarbesök och sjukgymnastbesök ledde till magnetröntgen som jag inte har fått svar på än. 

Löpningen, min underbara Runstreak fortsatte jag med så gott det gick. Pendlingen med armen var "rätt" pendling i rehabiliteringen för axeln. Efter 2,5 månad googlade jag återigen och läste på om det. En kvinna hade då blivit rekommenderad att äta gurkmejakapslar. Jag beställde samma sort som hon hade ätit. 



Resultatet av gurkmejakapslarna ser ni på bilden ovan. Det är en månad mellan bilderna och en månad av maxdosen av kapslarna. 

INNAN jag började äta kapslarna var jag så gott som smärtfri med 2x665mg Alvedon och 400mg Ipren TRE gånger om dagen. 

Efter en vecka med gurkmeja försvann krampen som jag fick i hela armen vid för häftig rörelse. 

Efter tio dagar kunde jag gå ner till Ipren 200 mg. 

Efter tre veckor kunde jag gå ner till hälften av Alvedon 665mg

Nu har jag varit helt utan smärtstillande sedan 7 september. Jag kan sova lite grann på vänster sida och jag har nästan full rörlighet i axeln. 

 


Av alla kosttillskott, vitaminer är detta den största skillnad som jag har upplevt någon gång. Jag tänker fortsätta att äta gurkmeja men om ett par månader går jag ner till en kapsel om dagen istället för två. Min hårfrisörska tyckte att jag hade fin hårbotten, så fin hade jag inte varit under alla åtta år om jag har gått hos henne. Kanske en effekt som kroppen sa TACK TACK till. Inflammationen- irritationen i hårbotten gick ner vid användandet av gurkmeja. 

I skrivande stund kan jag inte ens komma ihåg hur ont jag hade maj-juli, men jag är oerhört tacksam över att smärtan är borta. Nu kan jag fokusera på styrketräningen igen. Ikväll är det yoga och det fungerar till 95%.  <3 


See You


Cattis

Att hålla sig till planen

Jag har under Fotrally 2016, 2017 och Helsingborg maraton 2016 inte följt min plan när det gäller energiintaget. Det hade jag tänkt ändra på inför Helsingborg maraton 2017. Jag hade gjort min egen energidryck som jag visste funkade. Jag hade energibars och chokladbollar som jag visste var goda och funkade. Det jag inte visste var att den ingefärashot som jag blandat i energidrycken blev för starkt för magen. Jag vill alltid veta vad som inte fungerar, så jag analyserade fram min krachade magen pga ingefäran i energidrycken. Blandningen var förstark, men kokosvattnet som jag har som bas är så söt, att jag ville ta bort det söta med ingefäran och saltet. Det gick inte så bra denna gång. MEN, jag vet och känner att saltet gör nytta. Jag använder mig av Annas Supersalt som är


1/3 örtsalt

1/3 Himalaya salt

1/3 Salt med Jod


Jag började med salt på loppet Morsdag i Mörrum. Jag känner otrolig skillnad i kroppen och är så tacksam att jag äntligen fått till en egen energidryck. 

Det fanns inte i min värld att bryta utan det var bara att försöka springa mellan skogsbesöken. 


I årets maratonplan ingick att följa ballongerna och alltså springa hela tiden. När magen pajar, så funkar det inte att följa ballongerna. Det viktigaste för mig var att inte ge upp när 5timmars ballongerna kom ikapp. Då byggde jag pannben. Jag kämpade. Jag krigade. Det ingick även i min plan att äta mina energibars och chokladbollar fast de växte i munnen. Jag vill inte påstå att jag den sista halvmaran tog dem var sjätte km, som planen var, men jag åt och jag sköljde ner med vatten när de inte ville sväljas själva....  :-( Så, med några dagar nu efter maran och kroppen börjar bli pigg igen, så ska det bli spännande att se hur jag sköter planen i Budapest


Nya planen inför Budapest maraton är att springa snabba pass. Köra mera styrka hemma med min kettleball OCH yoga everyday  <3  Styrketräningen var inte särskilt mycket att hurra för innan jag skadade axeln, men efter fallet, så har det i princip varit nästan inget. Det ska jag ändra på nu. Som planen är idag, är det att följa 4,45 ballongerna i Budapest. Men det är höst snart, mycket förkylningar på G. Jag hoppas att jag får vara frisk och kan hålla mig till min plan. 


See You


Cattis

Helsinborg Marathon nr 3

Så var det dags för årets första maraton. Dagen innan, i fredags, tvivlade jag på mig själv och tänkte på allt som jag inte gjort. Jag tänkte starta med 5timmarsballongerna istället för 4,45, men min äldsta dotter fick mig att tro på mig själv, så jag ändrade tillbaka till 4,45ballongerna. 

Vi kom iväg på lördagen i bra tid och det kändes rätt ok, tills jag upptäckte att jag inte hade fått med mig mina vadsleeves. Jaja, bara att fokusera om. Det går att springa 42 km utan vadkompressioner. Jag fick ju blotta mina snygga vader istället och vara helmatchad i löparkjol och linne.  :-D  När jag var klädd och insmord med Sportslick så ställde jag mig med farthållarna. Puss och hejdå till Kärleken, då han även detta år hejar från sidan.

Starten gick och jag har lite problem med att få in rätt loppkänsla. Jag hade musik i öronen, men ändå så känns det lite tråkigt. Det tog några km sedan var det bättre flow. Jag lyssnade på de andra i gruppen i ena örat och hade musik i andra. Det kändes gott. Magen började göra ont. Jag kände att jag behövde en bajamaja. Jag gissade att magen inte gillade ingefärashoten som jag hade blandat i min energidryck. Det kom ingen bajamaja, så jag fick fixa min egen i skogen efter Ramlösa vid 14 km. Nöden har ingen lag. UT på banan igen.  (y)  Jag väntade på min chef som skulle springa stafetten. Rätt som det var hörde jag "Heja Cattis" Där kom han snabbt snyggt i svart med sin stafettpinne. "Heja dig" skrek jag. Efter några sekunder skrek jag "Som jag har längtat och väntat på dig"  :-D  Mycket konstigt säger man under en mara. 

Efter det träffade jag på en otroligt trevlig dam vid namn Rut, som jag hade sett i startfållan. Vi började prata och jag frågade om jag fick springa lite med henne. Det fick jag (y)  Vid Fredriksdal där min chef hade växlat över pinnen till sin kompis stod han och väntade på mig och vi bytte några ord och sedan sprang han några meter med mig. TACK Det hjälpte mycket  (y) Den trevliga damen Rut lyckades jag ha följe med i  cirka tre-fyra km, sedan sa hon till mig att springa för "du känns starkare än vad jag gör". Jag gjorde som hon sa, men hon kom i fatt och strax efter fick jag fixa min bajamaja nr 2 i skogen. Jaja, sånt händer. :-[  Jag väntade på nästa pepp som skulle komma med Kärleken vid cirka 24 km. Helt plötsligt stod han där och han fick en puss. Han sprang ifatt mig liten bit och jag fick lite ny energi  <3 Jag sprang så gott jag kunde, samtidigt som jag höll reda på att 5timmarsballongerna inte kom ifatt. Helt plötsligt hade jag en bredvid mig. Då var det slut på lullandet och den bekväma löpningen. Jag skulle inte släppa dem ;-)  Det gjorde jag inte heller. Det var tungt emellanåt, men då tänkte jag på mina närmsta supporters och framför allt på min äldsta dotter som sagt så fina peppande ord innan maran. <3 

Efter vackra Sofieroslott kom den 700meter fantastiska Tinkersbacken och det var cirka 3 km kvar. Jag struntade i ballongerna, jag försökte öka nerför. Jag kollade klockan, jag visste att oavsett vad så skulle det bli nytt pb. Jag var lycklig. Jag var nöjd. Jag var stolt. När markeringarna i marken räknas ner var 100meter, så var det "bara" att springa. Jag fixade min favvomusik i öronen. Tog av buffen (skulle ju vara snygg vid målfoto) :-D och jag sprang så for det gick (det gick inte fort, men det kändes bra i alla fall) Jag försökte få med mig några som gick, men de var over and out. Vid målrakan stod min fantastiska man och väntade på mig. Där hade jag inte väntat mig honom och tårarna bara rann. Han sprang de sista 200 metrarna med mig. Emma, Jörgen och Hanna( farthållare på 4,45) skrek och hejade på mig. Jag highfivade  dem. Underbart. Några meter längre fram stod min älskade dotter och hennes lika fina sambo och skrek och filmade, så jag orkade skoja lite. Vid mållinjen stod alla fotografer och jag försökte höja armarna i skyn och se snygg ut  =-O Tårarna rann när medaljen hängdes runt halsen. Nytt pb på 4,56,52. Mitt förra i Budapest löd 4,59,27. I år  hade jag besökt skogen i cirka fyra minuter, haha.  

 


Så grymt, Så otroligt. Så underbart. Känslan efteråt tar bort allt ifrågasättande under själva maran. 

Tack för att ni delar mitt löparäventyr med mig.  @-}-- Nu är det vila några dagar, sedan ska jag följa planen mot Budapest Maraton om fem veckor.  <3 


See You


Cattis