Om

Jag är en kvinna, snart 50 ;) som försöker hitta balansen i livet och sätta rimliga mål, som i mina ögon borde gå, men i andras ögon är helt absurda. Jag älskar livet med min sambo, och mina döttrar som alla har löpningen i sina liv i olika omfattningar.
 
Bloggen handlar om hur jag tar till alla hjälpmedel som finns för att jobba med mig själv för att hitta balansen som gör att jag kan springa ultra.
 
Följ med på mitt äventyr så märker ni att det går bara man vill.

Presentation

Senaste inlägg

Visar inlägg från juli 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Skövde ultrafestival

Så var det dags för årets ultrafestival i Skövde. Förra året sprang jag 6-timmars och kom 43,6 km. Då var jag i en svacka i över tre timmar för att jag hade ätit för mycket. Detta året tänkte jag inte äta för mycket.  :-D Jag har även hittat recept från Elin - Pace on Earth på en energidryck som verkar funka bra för mig. Kokosvatten, salt, citronsaft och hallon. Elin hade ingefära istället för hallon, så det kan man nog byta ut efter vad som man tycker om. För mig är det saltet som är viktigt. 

Vi kom till idrottsplatsen cirka två timmar innan start för vårt Backyard ultra lopp. Det är ett lopp där man springer 6,7km och sedan är det ny start varje heltimme. Starten gick klockan 12 och vi sprang 6,7km på cirka 50 minuter, men efter cirka tre timmar började jag bli trött och kunde inte hålla tempot med sambon längre.  Jag hade bra musik i öronen och så lyssnade jag på boken om hunden Arthur som fick komma till Sverige med Mikael Lindnord- multisportare när han och hans team var i Ecuador och tävlade. En otroligt bra bok, men efter någon timme, så var jag seg. Då fick jag fokusera om och sätta på peppande musik istället.


Det funkade och jag fick fart i kroppen igen. Jag åt och drack så mycket som jag kunde, men i efterhand så tror jag att jag skulle ätit mer. Då hade nog tankarna varit mer positiva under tävlingen. Många tankar hinner gå igenom huvudet när man springer runt, runt runt på en 400-meters bana under flera timmar. Jag tog två starter i taget och ville så gärna springa ultra (mer än ett maraton). 

Vid sju timmar och 46,9 km sprungna så hade sambon planer på att ha sprungit klart, då hans vänstra höft var otroligt smärtsam. Jag ville springa en timme till, så då hängde han på. 



Extra pepp inför sista varvet. Jag höll koll på klockan och sprang/gick i det tempot så att jag skulle vara över mållinjen innan nästa heltimme. Sambon väntade in mig några meter innan mållinjen, han fick en puss, @-}--  sedan sprang vi hand i hand över mållinjen på tiden 57.58 (cirka). "Två minuter till nästa start", sa tävlingsledningen, "Vi är klara" sa vi och fick medaljerna. Stolta och nöjda.  (y) 

Min vänstra axel som jag slog i 30/4 och därmed fick en frozen shoulder som följd gjorde ont. Inte mer ont än i min vardag. Jag har alltså min vänstra arm i maxhöjd på sista bilden. Sedan är det stopp. Frozen shoulder är ett smärtsamt tillstånd som kan vara i flera år. Det är sorgligt, och när jag är som mest ledsen över detta så brukar jag tänka att mina ben är hela så jag kan fortsätta springa. Planen var att inte äventyra min axel under loppet, skulle jag få mer smärta än vanligt så skulle jag sluta att springa. Jag stretchade axeln under loppet och körde rörelseövningar. Det funkade.  <3 

Ytterligare ett ultra in på mitt löparkonto och nytt rekord på antal km sprungna under en månad och juli är inte slut än  :-D 

 Vi satt i lugn och ro efter loppet, fick en korv efter duschen och sedan packade vi bilen och körde hem. Sambon krävde en vaken sambo i sätet bredvid och det fick han. Det är underbart att få leva med en man att dela löpningen med.   <3 

Nu är det vila (vilorundor) några dagar, då min Runstreak fortsätter, sedan är det full fokus mot Helsingborg maraton 2/9 och Budapest maraton 14/10 (y) 

See You 

Cattis

En vecka efter Fotrally 2017

Då är det en vecka sedan jag bröt och jag mår bättre idag än för en vecka sedan. Jag började må bättre lite lite för varje dag som har gått. Jag har sovit som en baby- vaknat på morgonen, varit vaken två timmar, sovit i två timmar, vaken i två timmar osv osv. I två dygn var det så. Runstreak, då jag springer varje dag har jag kunnat köra, fast det har varit korta långsamma löpturer. Såklart har jag fått äta mycket de första dagarna, men det har oxå stabiliserat sig igen. 


Direkt efter som jag hade brutit och jag satt i bilen och pratade med sambon, så förstod jag ganska tidigt att han vill gå Fotrally nästa år. Då jag antydde att jag oxå vill gå nästa år sa han "det är din tur att supporta mig" Såklart jag supportar honom om han vill det, men det dröjde inte lång stund förrän han sa att vi kan skippa support och gå tillsammans. Alltså, vad är det med detta Fotrally? Vad är det som gör att vi bara vill gå det om och om igen, göra om, göra det bättre, ändra det som inte fungerade det ena året? Jag vet inte, mer än att jag älskar denna galna tävling och den lika galna fortallyfamiljen.  <3 


Idag har jag sprungit den längsta rundan efter Fotrally och den blev 8,2 km. Det tog rätt lång tid och jag gick i uppförsbackarna, men det var den första rundan som kändes bra både i kropp och knopp. (y) 


I morgon är det BUS en ultrabackyard tävling, då varje varv är 6,7 km och man måste hinna runt på en timme, så att man står på startlinjen vid nästa heltimme. I morgon är det sambon som står för den stora packningen, då det är han som springer och jag som heja på vid sidan om.  <3 


Nästa vecka ska jag börja köra lite längre pass igen, Det ska bli roligt att känna på kroppen igen hur det blir när jag börjar pressa den igen för långa promenader och långa löppass. Nästa tävling för mig är Skövde Ultrafestivalen som är 28/7.

See you


Cattis

 

Del 2 De sista timmarna

Jag började få ont, riktigt ont. Det kändes rätt ok med nya skor och strumpor i cirka en timme. Sen började tankarna som inte gick åt rätt håll. Jag ville inte mer. Jag orkade inte mer. Jag hade bestämt mig. Jag försökte att byta fokus och hitta det positiva, det funkade i några minuter, sedan gick tankarna mot det negativ igen. Jag bytte från skor till sandaler och fick då istället gå och hålla i skorna, då de inte fick plats i ryggsäcken. Det blåste och jag hade inte med mig någon jacka, eller långärmad tröja. Negativa tankar direkt. Jag ringde Kärleken och det gick bra igen några minuter efter det samtalet. En annan  Anders som gått några gånger pratade jag med emellanåt och då kändes det bättre ett tag. MEN att gå ensam utan mina nära fotrallyvänner var jobbigt. Riktigt jobbigt. OCH jävligt tråkigt. Förra året gick jag och Jonas tillsammans i flera timmar, vi kunde prata när vi behövde och springa vid behov, peppa varandra. Nu hade jag ingen som jag kände för att prata med. Jag försökte ta kontakt med andra i ledet, men fick inte mycket respons, så då slutade jag med det oxå. Eftersom jag redan hade bestämt mig, så var det omöjligt för mina supporters utanför ledet att motivera mig till att fortsätta. Det kändes omöjligt att gå för personbästa eller silvermedalj. 


Jag ringde Anders, skickade bilder på var jag befann mig och när jag kom fram till vattenstationen var Thomas där så jag fick avsluta årets fortrally precis som jag började  I den gula soffan. Denna gång med tårarna rinnande nerför kinderna. Jag var helt slut. Mentalt i alla fall. Mina underbara döttrar ringde och ville peppa mig, men jag var så slut. Mina underbara fantastiska döttrar som alltid stöttar mig, men denna gången ville inte knoppen. 

NU samlar jag ny energi till Skövde ultrafestivalen och min Runstreak kör jag om några timmar. Kroppen är inte helt katastrofal, men knoppen är slut, besviken, ledsen och det får den väl vara ett tag. Jag kommer igen, snart nog  <3 

 

See You


Cattis

Fotrally 2017 Del 1, de första 12 timmarna

Jag sitter hemma i soffan och har sovit en natt i min egen säng. INNAN jag hade dubblat mitt rekord. Knoppen var inte med som jag hade önskat att den skulle vara under årets Fotrally.

Om jag ska vara helt ärlig hade den inte varit med mig till 100% veckorna innan Fotrally heller. Det kändes inte som tidigare år. Det berodde på min axel.

l som jag trillade på 30/4 och den gick ur led, vilket i sin tur gav min axel en frozen shoulder från traumat vid fallet. Alla dessa nätter med smärta har tagit hårt på mig och tyvärr påverkade det årets Fotrally.

Uppladdningen med bilfärd och hotallövernattning med Emma och JImmy var precis så bra som jag ville att den skulle vara. Lycka till meddelanden började komma på morgonen så jag och Emma taggade ännu mer. 

Vi körde så vi kom till Sjöhistoriska Museet vid 16.30 och då hade Fotrally funktionärerna redan kommit. Vi väntade in Lotta och Jonas från Falun innan vi hämtade våra nummerlappar så att vi kom i samma grupp-grupp 1, där många veteraner skulle gå, gissade vi  :-)  

Thomas Gjutarenäve kom och skulle ha många samtal med Perstorpsgänget sa han. Den gula soffan kom fram och jag fick äran att sitta först i den och få bli intervjuad först i årets Fotrally. Där tyckte jag att dubbla mitt rekord var ett rimligt och bra mål.  :-[  


Sista pussen av Kärleken och sen var det igång. Det var en underbar kväll som vi gick genom Stockholm. Att få gå där med Emma, Jimmy, Lotta och Jonas var magiskt och det kändes bra. Jonas och Lotta började äta tidigt men det gjorde inte jag. Misstag 1? (n)  Jonas hade varit sjuk och legat i förkylning i två dagar, så han var inte så pigg. Jag ville inte dricka för mycket vatten för jag ville inte jaga bajamajabilen. Misstag 2? (n)  Jag gick lite med Lotta och Jonas och lite med Emma och Jimmy. 
Vid ett tillfälle när jag gick med Lotta och Jonas så skrev Emma att hon hade brutit. Det var bara efter cirka tre timmar.  =-O Förvånande då vår längsta promenad var sju timmar för några veckor sedan. Inget misstag, men kanske tredje faktorn som påverkade mig. Jonas mådde inte bra alls, så vid 2 förstod jag att han skulle bryta vid supportzonen. Lotta började få ont i knäna och hennes prioritering var Midnattsloppet senare i sommar. Helt plötsligt var där fyra faktorer som hade påverkat mig och klockan var bara tre på natten. Supporten vid 3 gick jättebra för mig. Jag kände mig inte stressad, Sambon skötte sig exemplariskt och jag traskade vidare med nya skor och ny påse energi. <3  Ljudbok, musik fick min tid att gå. Det blev rätt tidigt efter detta tråkigt, väldigt tråkigt. Jag åt av min medhavda energi och jag tyckte att jag åt bra, med jämna mellanrum. Jimmy var någonstans i ledet och till slut hittade jag honom. Han började få väldigt ont i fötterna och tänkte bryta innan supporten klockan 9. Jag hann dock med min Runstreak (man springer varje dag minst en mile 1,6km) innan han bröt. Jag hade varit på bajamaja och hamnat efter hela ledet, så det passade sig perfekt när jag utförde den. Jag hade testat en gång innan men då fick jag bara ihop 700 meter i ledet och jag ville inte vända och springa fram och tillbaka i ledet.  Såhär nöjd och glad var jag efter min Runstreak


 


Det började bli riktigt tråkigt. Trots att jag är en otroligt social och verbal person är jag inte det i fotrallyledet. Som tur var, var där en tjej som ville prata och tog kontakt. Vi gick tillsammans en stund. Tyvärr hade hon bestämt sig för att bryta vid supporten 9,20. Men hon hjälpte mitt humör mycket den biten vi gick. Tack Carina <3  



Vid supportzon två klockan 9.20 var det dags för strumpbyte, skobyte, tröjbyte och ny energi i påsen. Även denna gång skötte sig Sambon exemplariskt. När jag lämnade parkeringen kom Lotta och Jonas och jag kastade mig runt halsen på dem och gav dem en varsin puss på kinden  innan jag gick vidare. 

See You

Cattis