Om

Jag är en kvinna, snart 50 ;) som försöker hitta balansen i livet och sätta rimliga mål, som i mina ögon borde gå, men i andras ögon är helt absurda. Jag älskar livet med min sambo, och mina döttrar som alla har löpningen i sina liv i olika omfattningar.
 
Bloggen handlar om hur jag tar till alla hjälpmedel som finns för att jobba med mig själv för att hitta balansen som gör att jag kan springa ultra.
 
Följ med på mitt äventyr så märker ni att det går bara man vill.

Presentation

Senaste inlägg

Visar inlägg från maj 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Blekinge River Trail

 Så var det dags för ett traillopp igen. Lite nervös var jag eftersom jag fortfarande har ont i axeln samt för att jag trillade i en nerförsbacke 30/4 i skogen. Värmen var också en faktor som gjorde mig lite orolig. Jag bestämde mig för att prova min egen enrgidryck med salt. Jag tycker inte sådär väldigt mycket om salt, så jag var lite orolig över att dricka något som smakade salt. Jag blandade kokosvatten, citronsaft, en tesked salt och frysta hallon. Det var faktiskt inte så otäckt  :-D Ibland blir jag trött på mig själv för att jag inte vågar prova nya saker. Nu vet jag att detta fungerar så jag kan springa långt och länge med mer än på bara vatten.  (y) 

  Vi körde dit och hittade lätt rätt. Där var rätt mycket folk redan när vi kom, då det skulle vara två starter för barnen/ungdomarna innan vi skulle iväg. Till slut var det dags för oss 10.45. Vi tog det lugnt, eller rättare sagt, jag tog det lugnt. När jag tar det lugnt så får automatiskt Kärleken ta det lugnt  =-O  



Det var en helt magisk bana. Jag var helt saltig i över fem km. Det var så otroligt vackert. Jag mådde så bra hela loppet igenom. Jag fick lite ont i axeln/skulderbladet vid 10 km, men jag försökte röra mycket på armen, så det släppte lite då. Känslan jag hade ville jag såklart analysera. Antingen mådde jag så bra för att jag hade tagit salt, hade min egen energidryck, eller helt enkelt för att vi tog det så lugnt så tempot blev precis så bra så att jag mådde bra. Man kanske inte ska må så bra under ett lopp, men det var en känsla som jag behövde få med mig eftersom det inte var så i Budapest i april eller 30/4.

 De två ställena som vi behövde vada över var inga problem alls, det  var faktiskt riktigt skönt att svalka fötterna eftersom det var så varmt.   <3 

 Jag har lite svårt att ta ut mig i lopp som jag inte vet så mycket om. Det är något som jag behöver träna mig på. Att pressa mig lite, att våga hålla ett tempo som jag faktiskt klarar av.

 Eftersom jag sprang så lugnt så fick kärleken tid att ta alla dessa fantastiska bilder<3 

 


Vi kom i mål på 2,40. Ingen supertid, men när det gäller traillopp, så får det ta den tiden det tar. Det var backigt och jag vågade inte pressa mig. Vi är båda nöjda, då Kärleken är nöjd över varje lopp som hans nya höft sköter sig ;-) Min mage höll och jag mådde bra igenom hela loppet. Jag är övertygad om att saltintaget gjorde susen och var vad kroppen behövde/behöver under lopp. Nu slipper jag vara bekymrad över att dricka salt, då jag med hjälp av Elin på Pace On Earth gjorde egen energidryck. Hon hade ingefära istället för hallon, men det kan man ju variera som man vill. En otroligt fin Mors Dag med löpning och kärlek, då jag körde hem till äldsta dottern och fikade efter loppet  @-}-- 


Nu laddar jag inför Stadsloppet i Kristianstad 3/6. Det är fem km som jag ska försöka pressa mig till ett nytt personbästa. Jag känner ju Kristianstad utan och innan eftersom det är där jag är uppvuxen och har bott den största delen av mitt liv. Det ska bli otroligt roligt att först kolla in Stockholm maraton på tv, sen köra till Kristianstad och springa. Vad som händer i Kristianstad mer än loppet har jag inte koll på, men det ska bli roligt att åka dit. Efter stadsloppet är det full fokus på Fotrally. Det börjar närma sig ordentligt nu. 


Jag längtar efter att få gå långt och länge med Emma  <3 


Men först nytt pb på 5 km  (y) 


See You

Cattis

Vårruset i Helsingborg

Så var det dags för Vårruset i Helsingborg. Vi hade valt Helsingborg för det var ny stad i Vårruset och närmast oss. Tyvärr gjorde det att en kollega som var med förra året inte kunde komma med detta år. Jag och Emma, min fina kollega och vän fick med oss en annan kollega Josefin, så Emmas planerade promenad i Vårruset hade hon fixat sällskap till  <3 

Jag och dottern sprang tillsammans i Malmö förra året och tiden blev då 31,17. Vi sprang tillsammans och jag hade lovat henne att hålla hennes tempo och det gjorde jag. Det var otroligt mysigt och härligt att springa över mållinjen tillsammans hand i hand med dottern. <3  I år var jag nervös över hur/om jag kunde springa över huvud taget eftersom jag fortfarande hade ont i axeln. Dottern fick direktiv att springa i eget tempo om jag inte kunde hålla hennes. Det kunde jag och vi sprang tillsammans. Första km sprang vi på 5,40 och jag försökte hålla mig lite före henne för att pressa henne lite att springa fort  :-D  Hon fick håll, men kämpade på och vi kom i mål på 29,02, enligt min klocka. 

Min axel höll och smärtade inte alls. Jag kunde röra den lite, men annars lät jag höger arm kämpa för båda armarna  ;-) 


Vi mötte dotterns gamla klasskompis som hade kört till Helsingborg med sin mamma, så det var en mysig mamma/dotter kväll för många  <3 


Mina två fantastiska kollegor som hade planerat att promenera ändrade sig för att gå/jogga om vartannat. Det hela slutade med att de sprang hela Vårruset. Så himla stolt över dem  (y)  @-}-- 

Lyckliga och höga på endorfiner körde vi hemåt igen och nästa år väljer vi stad och veckodag som passar Alexandra så vi alla kan göra något tillsammans. Och vad är bättre än att springa lopp ihop? :-D 

See You

Cattis



Makadamloppet-Platt Fall

Loppet som startade förra året i Åstorp och blev en fantastisk upplevelse förra året. Det loppet såg vi fram emot även detta år. Ett mysigt familjärt lopp nära oss. Banan runt dammen är 2,6km och vi springer i en timme. Förra året var inte kroppen särskilt pigg och glad, så jag sprang tre varv. I år ville jag springa fyra varv. Problemet är att rundan börjar med trappor upp och sedan en uppförsbacke och har man (jag) inte tränat i backar så tar den rätt mycket kraft direkt. Jag och kärleken sprang inte tillsammans detta år och han stack iväg direkt vid trapporna. Jag försökte ändå hålla ett bra tempo och kämpade verkligen. 

Efter tre varv hade jag cirka 7 minuter kvar av timmen och jag ville verkligen hinna så mycket som möjligt på varv fyra, så jag satte fart i sista nerförsbacken. Wooops där var en sten som jag snubblade på, jag slog i vänster axel och landade på rygg med vänster arm snett uppåt. Jag kunde inte röra vänster arm, så jag lyfte ner den med hjälp av höger arm och då knäppte det till i axeln. Kraft till att resa mig hade jag inte, jag kunde inte ens sätta mig upp, så jag flyttade kroppen någon centimeter åt gången tills jag kom till stängslet så att jag kunde resa mig till sittande ställning. Jag väntade på fler löpare, men det kände som en evighet innan en  kille kom i backen. Wooops, där snubblade han på samma sten. Han slog sig dock inte som jag gjorde så att han kunde hjälpa mig upp, sen gick jag sakta ner till målet där Kärleken var.Fingrarna kunde jag vifta på, men för övrigt kunde jag inte röra armen. Jag var helt övertygad om att skelettet var skadat. :-[ Vi körde hemåt och jag kröp ner på soffan. 

Sjukhuset och röntgen är inte min favvoplats, framförallt inte på Valborgsmässoafton, så när jag kunde röra armen några centimeter mer under kvällen, samt rulla axelleden, så bestämde jag mig för att skjuta upp läkarvård. Jag är fortfarande där, att ha läkarvården skjuten på framtiden. Min överarm vid biceps är så blå/lila så det är fruktansvärt att se, men det gör inte ont där. Det gör ont på/i muskeln vid axel/överarm- Deltiodeusmuskeln. Jag kan ta armen bakåt utan problem, men inte uppåt eller framåt, så jag tror att det är en muskelbristning. Det blir min egen diagnos och jag kör rörelseträning, a la Cattis och mår bra av det. Jag kan röra armen mer och mer för varje dag och idag klarade jag av att sätta upp håret själv i en tofs mitt bak. (y) 

See You

Cattis

Budapest Halvmaraton

Uppladdningen för Budapest halvmaraton var inte den bästa. 10 dagar innan halvmaran började det klia i näsan och jag började nysa. Jag förnekade en förkylning så mycket som jag bara kunde. Det hjälpte inte denna gång, trots Kan Jang, Ingefärashots, piller och spray i massor. Jag blev liggandes på soffan. Där låg jag i sex dagar och dagen innan vi reste var jag uppe två timmar. Vår resdag var den första dagen som jag var uppe en hel dag. 

Vi kom iväg och Budapest var lika fint som vanligt, dock inte lika varmt som det brukar vara i april. Men vårt aprilväder var inte heller särskilt trevligt, så det blev bättre även om inte supervarmt. Vi bodde på Margeriteön och där är en joggingslinga som är 5,2km som vi sakta sprang dagligen. Jag sprang lugnt och med pulsband och pressade inte kroppen alls. Jag mådde bättre för varje dag som gick men jag bestämde mig inte förrän dagen innan att jag nog ska springa halvmaran. 

Vi startade rätt snabbt och jag fick som vanligt bestämma tempot. De fem första km tog 30 minuter, sedan började det bli tungt. Fokus på löpningen, omgivningarna och musiken var något som jag jobbade med att försöka hålla. MEN jag började gå vid 8 km och vid 9 så sa Kärleken: Vill du ha medalj? Maxtiden är 2,30. Du måste springa. Jag fick upp tempot lite och besökte en toa vid 12 km för att se om magen kunde må bättre. Nope, ingen förändring. Jag försökte springa/gå men mest springa. Kärleken manade på mig, men jag svarade dåligt. När han inte sprang baklänges så började jag gå direkt. Jag höll koll på klockan så att vi skulle klara loppet och få medalj, men ojojoj, så tungt det var. 


Vi kom i mål på 2,24 och det var så härligt att få ta emot den stora medaljen. Kärlekens kropp och löparben mådde utmärkt och han kände inte ens dagen efter att han hade sprungit. Eftersom jag, även efter detta lopp kräktes och fick kramper i magen, så dröjde det några dagar innan jag mådde bra igen. 

Jag bestämde mig dock för att avstå Österlens LillUltra 47km, 6 dagar efter halvmaran. Det kände jag att min kropp inte var redo för. Kärleken klarade det däremot och jag är så glad för hans skull att han är tillbaka i löparvärlden igen med sin nya höft. <3 

Jag är övertygad om att jag har lärt mig något om mig själv efter detta lopp oxå och många anser säkert att det var dumt att springa en halvmara efter en så kraftig förkylning, och det kanske är så, men jag lär känna min kropp på mitt sätt och det har jag rätt till, tycker jag ;-) 


See You


Cattis


Söderåsens halvmaraton

Som vanligt så dröjer det mellan mina blogginlägg, men det dröjer inte mellan mina löprundor. Jag springer fortfarande Runstreak och några lopp har jag hunnit med oxå. Min plan idag är att få ner mina tankar kring årets första lopp.Vi 

Söderåsens halvmaraton var det  dags för 18/3. Det skulle inte bara bli årets första lopp utan även sambons-Kärlekens första lopp med sin nya höft. Målet för oss var att ta oss runt och vi satte Kärlekens pulsklocka på 7 min/km. Det var en regnig och kall dag, men det blev ändå en härlig runda, då jag klarade av att springa i ett jämnt tempo hela loppet igenom. Tiden blev 2.24 och vi var otroligt nöjda båda två, då vi alltid gillar att springa tillsammans. 


Vi var redo, och våra kroppar var redo efter vinterträningen och framförallt, så var Kärlekens höft redo för löpning.


See you


Cattis