Om

Jag är en kvinna, snart 50 ;) som försöker hitta balansen i livet och sätta rimliga mål, som i mina ögon borde gå, men i andras ögon är helt absurda. Jag älskar livet med min sambo, och mina döttrar som alla har löpningen i sina liv i olika omfattningar.
 
Bloggen handlar om hur jag tar till alla hjälpmedel som finns för att jobba med mig själv för att hitta balansen som gör att jag kan springa ultra.
 
Följ med på mitt äventyr så märker ni att det går bara man vill.

Presentation

Senaste inlägg

Visar inlägg från juli 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Skövde 6-timmars

Så var det dags för mitt första 6-timmars lopp. Jag var redo, mentalt laddad inför nya erfarenheter och personbästa. Jag köpte nya kläder när jag var i hemstaden Kristianstad förra veckan, så jag var inte bara redo, jag var snygg oxå.  ;-) 

Vi kom till Skövde cirka två timmar innan start, så det var lugnt och skönt innan starten klockan 12. Vi kollade in de som sprang 24 och 48 timmars. Vi snackade lite med Per-Ola, vinnaren av Fotrally 2016. 

Klockan närmade sig 12 och jag gick ut på gräset tillsammans med de andra 6-timmarslöparna. Kärleken och min fantastiska support fotade mig innan jag försvann bort mot starten. Pistolen gick av och jag satte igång min Garmin (misstag ETT) och sen sprang jag. Jag hamnade i 6.25 tempo som kändes lagom och bra. Jag lyckades hålla det tempot i cirka en timme, sen 6.30 i cirka 30 minuter och slutade vid 6.45. Jag var ändå otroligt nöjd, för detta tempo skulle ge mig nytt pb på maran och jag fortsatte i detta sköna tempo. Tills datorn kom igång och jag låg, enligt den, i 7,15 PLUS 1,5 km kortare än min Garmin.  :'( Hjärnan gillade detta inte och när jag samtidigt började må illa så blev allt helt fel. 

Under Budapest Maraton i höstas åt jag en energibars var sjunde km och det funkade jättebra då. Så var planen här oxå från början, men jag ändrade det eftersom jag skulle springa i sex timmar (misstag TVÅ). Jag åt varje halvtimme och det blev för mycket så jag fick ont i magen och blev illamående. 

 Detta satt i över två timmar. Jag var i en dipp längre än vad jag mådde bra under detta lopp. Men jag visste ju att den dipp går över, så det var bara att fortsätta att sätta en fot framför den andra. Jag sprang när Kärleken uppmanade mig att göra det, fast jag hellre hade gett honom en känga i baken. Jag sprang och jag gick, så fort och bra som jag bara kunde och efter toabesök så lättade det lite. jag visste att med mitt Fotrallypannben skulle jag ju fortsätta ända in till slutsignalen gick. Det fanns inget annat att tänka. Jag tänkte oxå att den sista timmen ska jag verkligen kämpa för att sex timmars tävling var ju bara en tredjedel av vad jag gick under Fotrally, inte mycket alls. 

17.50-18 sprang jag hela tiden och PANG klockan var 18 och loppet var över. Jag sjönk ner på marken med tårarna rinnandes. Kärleken kom och då sa jag "fy fan vad jobbigt" Han svarade "Ja, det klart, det är ju därför som här inte är så många som springer". Det hjälpte min känsla lite. Jag var helt tom och matt. Jag kom 3/4 i min klass K45 km och två placeringar sämre än vad planen var. 43,7 km och placering 17/28 i damklassen. Mitt första sex timmars var över och det skulle dröja länge till nästa lopp på bana sa jag till Kärleken. "inte Växjö då?" sa han. "Nej" var det tydliga svaret. 



  (y) Medaljen hjälpte upp lite i humöret och det kändes lite bättre efter duschen. Lite mat i magen och sen mot hemmet. Idag, såhär dagen efter är det andra känslor. Nöjd och stolt och jag planerar för 6 eller 12 timmars i Växjö i december. Vilken tur att det inte finns regler som säger NÄR man ska anmäla sig till loppen. Då blir det i alla fall UTAN min Garmin och inte för mycket energi. 


Jaja, ultralöpare är jag med nya erfarenheter efter varje lopp. Nu vila i några dagar, sedan mot Helsingborg Maraton 3 september.

See you

Efter Fotrally

När vi hade hoppat in i bilen somnade jag ganska fort, men sedan började det krypa och klia i fötterna så det var en rätt så jobbig resa hem. 

Jag kommer inte ihåg vad jag har ätit sedan jag bröt Fotrally, så det kommer jag inte att kunna skriva om. Det som jag vet och kommer ihåg är att jag var oerhört törstig och jag har druckit så mycket som jag har kunnat. Jag ville köra till stugan efter Fotrally eftersom där finns allt på ett plan och det var toppen. När vi väl kom till stugan ville jag hoppa över duschen (ja, jag vet att det låter äckligt, men jag var trött) men Kärleken uppmuntrade mig och det var rätt skönt faktiskt eftersom sedan lördagen och söndagen har i princip bara varit sömn, mat och koll på Fotrally. Jag har ätit oxå, tre mål om dagen, men jag kommer inte ihåg mer än att mina frukostar såg ut som de brukar med ägg och bacon. :-D 

När jag vaknade på fredagsnatten fick jag blöta handdukarna och lägga dem på fötterna, dessa hade jag där till och från till söndagskväll. Fötterna var lite svullna och med 8 blåsor sammanlagt, men de var inte jättestora och jättefula, bara sådär lagom ultrafula :-D 

Den fysiska tröttheten tog slut på söndagen, och nu blev det mer utmattning med trött hjärna. Det är lite jobbigare, men jag vet att det går över. Om min dimmhjärna inte är återhämtad när semestern är slut så ber jag kollegorna om stöttning så hjälper de mig  <3 Den fysiska tröttheten och stelheten tog slut fortare än jag trodde att den skulle göra. Då tänker jag "gick jag inte tillräckligt långt?"  ;-) 

Jag har varit på massage och idag lyxade jag med ett frisörbesök. I morgon eller på fredag blir det en promenad i skogen med skorna på. Jag längtar redan till 2017 års Fotrally. Det magiska, häftiga, galna och underbara Fotrally <3 

Planerna för Fotrally 2017 började innan jag bröt. Det låter knäppt, men så var det faktiskt. 


Förändringar inför/under 2017

*Jag ska hålla mig till det som jag har bestämt INNAN starten, när hjärnan var pigg och glad. Byta skor som jag bestämt INNAN start. Äta det som jag bestämt INNAN start - oavsett vad hjärnan försöker få mig att göra/äta/inte äta under Fotrally. 

* Ha fler par skor att byta till under långpromenaden.

*Kissa i buskarna och använda bajamajatiden till att byta strumpor och skor. 

*Fixa större nätverk som peppar, ringer mig när jag behöver. 

*Fixa mer som gör att jag "bara kan gå" som ljudböcker, poddar samt musik som gör mig pigg och glad även vid dipparna. 

*Äta mer innan start samt mellan 21-03. 

* Inte bestämma flera timmar innan brytning när jag ska bryta. Jag kan inte skriva till någon att "jag bryter om två timmar" för jag vet inte hur jag mår om två timmar. 

Jag hade jobbat mycket med pannbenet innan årets Fotrally men jag märkte under promenaden att det finns mycket kvar att lära och använda mig av nästa år. 


Eftersom alla 450 platserna redan är slut känner jag tacksamhet över att jag är anmäld och har betalt in avgiften. Vi ses nästa år igen

See you

De sista 38 minuterna

 

Jag hittade några bilder till som jag vill ha med i bloggen om Fotrally, så håll till godo  :-)  


När grusvägen gick ut mot den asfalterade vägen efter att Familjerekordet var mitt fanns min support, min man och bäste vän nära mig hela tiden för att "plocka upp" mig när jag var helt over and out. Det kändes jättebra att ha honom nära. 









 Bilden ovan på mig tog jag när jag var ute på asfaltsvägen, den är ju inte särskilt vacker (den passar inte i Vouge) men för mig är den ENERGI för jag fick ny energi när rekordet var mitt. (y) Därför kunde jag fortsätta att sätta en fot framför den andra i några minuter till med musik i öronen, mina speciella låtar som tog mig de sista 38 minuterna. 

 


Här har jag nyss brutit och Kärleken ska hjälpa mig att byta kläder bakom bilen. Av med alla kläder (Vi Fotrallyfantaster är inte blyga av oss)  och på med torra kläder och sen in i bilen till kudden och filten. 

Här känner jag. 

Tacksamhet och Kärlek till mig själv. I did It. Jag är stark, jag klarar det. Jag har gått igenom många dippar, men fortsatt ändå. 

Det var skönt och bra att ha support, men jag har mycket kvar att lära om mig och hur jag ska få maten att fungera. Vad som är det bästa för mina fötter. 

Min kropp orkade, jag klarade dipparna och Tacksamheten flödar. 

Mest gentemot min Kärlek, 

Min Bästa Vän och support. Tack Tack Tack. Jag hade inte klarat det utan Dig.  <3  <3  <3 

See You 

 

Nu ska pannbenet jobba

Natten var igång och jag hade kommit in i rätt tänk med musik i öronen som snabbt byttes ut mot Träningspodden. Jag pratade mycket med tjejen som oxå gick för tredje året och timmarna började försvinna. Det blev aldrig helt mörkt ute, och bara det kändes så häftigt. Funktionärerna gick fel ett par gånger, men absolut inget som störde min rytm. "Vi ska ju bara gå, samma gäller för alla" var mina tankar. Jag tog upp stickningen men det blev inte många varv stickade innan det började regna. Ner med stickningen och upp med min rosa regncape.

Det regnade inte särskilt mycket så regncapen kunde packas ner igen. Jag hade valt att börja gå med en craft-undertröja, men det var alldeles för varmt. Det var varmt, klibbigt och fuktigt och det var tungt. Jag hade korta tights under de långa för att kunna ta av dem innan 9 på morgonen, men de långa byxorna tog jag av innan supporten vid 2.37. Jag lämnade både långbyxor och långärmad tröja vid supporten. Kärleken stod där och mötte mig, gav mig min kasse, pussade på mig och tog hand om mina kläder. Han tyckte att jag var långsam, men jag hamnade inte efter funktionärerna, så jag var lagom långsam  ;-) 


Här är det nog ganska tungt och jag roade mig med det som jag kunde. Fota mig  ;-) Där var inte allt som jag hade velat ha och skrivit upp i kassen från supporten och först, tänkte jag att det gör inget, men jag störde mig lite på det och jag märkte sedan att jag hade behövt mina energibars som inte kom med. Jag lämnade den flaskan som vi fått av Fotrallyteamet i supporten och när där fattades en 33cl flaska med citronvatten blev det lite störigt för min hjärna. Lokaflaskan 33cl tog snabbt slut och det dröjde med ny vattenpåfyllning. MEN, jag körde på så gott det gick med en hjärna som bråkade med mig. Jag skrev därför oändligt många sms om nästa påse med energiinnehåll för att säkerställa att allt kom med


Allt kom med och lite till vid supporten klockan 9. Då var det irriterande, att jag fick två påsar energibars och två flaskor Loka. Jag valde att få bubbelvatten med smak vid mina supportsträckor för att det skulle vara lite gott att dricka, men det är onödigt att bära runt på det.  Vid denna support lämnade jag även min jacka och jag gick nu i korta tights och sportbh. Ej, så snyggt, men vasst, var det någon som sa på slutet  :-D  


Här kom en dipp, jag var varm, klibbig och luktade illa. In med ett inlägg på fb och få lite pep. Via messenger kom ett otroligt fint peppande meddelande från en tonårskompis så jag fick en tår i ögat. Det betydde otroligt mycket för mig och det skrev jag oxå till henne. Det kom ett nytt vid 12-tiden. Jag la upp en hel del via snapchat och där var en kompis som skrev peppande och skickade fina bilder tillbaka på sig själv ( i kaninöron och nos) Kärlekens löparkompis skickade oxå meddelande och informerade mig om att man ska lukta illa och då tog jag fram en våtservett och torkade lite, sen fick det vara som det var/blev. Dippen kom jag ur med salta cashewnötter och energibars och det var en häftig (fotrallyhäftig) känsla att trycka in salta cashewnötter i munnen mot sin vilja (enligt hjärnan) och sedan märka att hjärnan blev glad efter några minuter. Detta tar jag med mig till nästa års Fotrally, tänkte jag direkt. Hur man nu kan tänka på Fotrally 2017 när man nyss kommit ur en dipp, ja, det är så jag fungerar 8-) 


Någon timme efter supportzonen vid 9 bröt även andra tjejkompisen, som gick för andra året. Hennes promenadkompis från hemstaden trampade vidare i sina skor inköpta dagen innan starten. Jag sa direkt, Nu går vi. Han tog tacksamt emot mitt stöd. Han hade ont. Jag hade ont, men vi fortsatte en timme i taget. Han tänkte, en timme i taget till klockan 12. Jag tänkte: minst till 15.30. Jag gick mot nytt Familjerekord och det tänkte jag verkligen fixa. 




Runt 12-tiden började det göra riktigt jävla ont och vi hade svårt att motivera oss. Min laddare till telefonen fungerade inte riktigt, så jag hade svårt att ha nåt i öronen som gjorde att tiden gick. Min promenadkompis fick lyssna på hur fina mina döttrar är, samt hur lilltösen har det i England. Han tog tacksamt emot allt som fick honom på andra tankar. cirka en timme innan supporten vid 15 fick han frossa och då sa jag bara ÄT, och han stoppade snabbt in ett proteinbars i munnen. Jag bestämde mig för att lämna väska och allt vid supporten klockan 15 och sen fortsätta så länge jag bara kunde efter det. Min yngsta dotter samt en mycket nära vän skrev om 24timmars medaljen, men då hade min hjärna redan vunnit och bestämt att jag är nöjd med Familjerekordet så deras meddelande slutade jag svara på  :-\ De sista minuterna lyssnade jag på en låt som min dotter dansade  modern dans till på en Dansstudio i London när jag var hos henne, en låt som jag dansade jazz till på samma Dansstudio samt en nyfunnen fin låt. Jag alternerade med dessa tre låtarna så att tiden skulle gå, medan jag fortsatte att sätta en fot framför den andra, fast det gjorde ont så in i hvt   :-[ 
 

Jag hade bestämt och sagt till Kärleken samt min äldsta dotter att jag går så länge jag kan, bajamajatiden ska vara slut och jag ska inte klara av att hålla Fotrallytempot, då bryter jag. Efter supporten klockan 15 och den tråkiga grusvägen var slut (där bröt min fantastiska promenadkompis - Rockie och 18.15) så tog jag av skorna och gick barfota sista biten. Då och där kände jag verkligen att jag hade gett allt. Kärleken höll sig i närheten för att  plocka upp mig när jag väl bestämde mig för att vara klar och det var jag när en funktionär kom och sa att du får snabba dig in i ledet. Nej, sa jag, för jag bryter HÄR.


18.47 Nytt Familjerekord med 38 minuter

Nytt PB med över 6 timmar

Nöjd med årets Fotrally, men planerar för nya rekord 2017 8-)  


See You

 

Äntligen dax

 Då var dagen D här. Vi checkade ut vid 12 och gick till poolen för att vila och softa. Det var viktigt för mig att inte göra av med för mycket energi denna dag innan start. Jag läste lite och satt vid poolkanten lite och vågade till och med mig ut i poolen under en kort stund. Det var underbart. Sedan körde vi för att äta lite lunch.



Efter lunchintaget och de sista inköpen så körde vi till startområdet, Sjöhistoriska museet, där vi fortsatte att softa och vila. Det är himla skönt att ha hittat en likasinnad som vet vad det innebär att gå/springa långt och vad som krävs innan och efter loppen. 


 

Cirka tre timmar innan start runt 18, så gick vi till bilen för att börja förbereda och tänka, som jag brukar säga att jag måste göra. Då började Fotrallyfolket komma till platsen och vi fann varandra direkt, såklart. Alla fokuserade på att vila samt skratta åt denna galenskap. Vinnaren från i fjor kom och kramade om mig och sa Hej, Det värmde. Gamla som nya fotrallydeltagare hälsade och det kändes så härligt att få delta i denna gemenskap. Lika tokiga hela högen. Sedan kom Thomas som filmar oss hela tiden och släppte sin dokumentär på Youtube för några dagar sedan, där jag fick äran att vara med. Han har så roligt åt min skånska och att vi bor i Perstorp, för förra året så sa Kärleken, "Jag bor också i Perstorp, vi bor i samma hus" Så vi är de från Perstorp  :-D Det blir roligt att det är fler från Perstorp nästa år, men det skriver jag om i ett annat inlägg. 

 En otroligt trevlig tjej som jag träffade förra året kom tillsammans med sin support samt en promenadkompis till. Vi snackade lite innan, men sen "tappade" jag bort dem.


Det började bli dags för start och vi ställde upp. Jag träffade en tjej som också gick för tredje gången, så vi började denna promenad tillsammans. Nästan meddetsamma kändes det jobbigt. Jag blev så besviken. Jag hade ont i huvudet och kände lite i ländryggen direkt. Det kändes inte roligt alls. Jag visste ju att det bara var att gå, men det var en tung start. Jag blev mest besviken då jag sett fram emot detta så länge. Jag skrev till min äldsta dotter, som skrev tillbaka att jag skulle sätta på musik i öronen, det gjorde jag och det tunga släppte efter några minuter. 


Skriver om natten i nästa blogginlägg

See you