Om

Jag är en kvinna, snart 50 ;) som försöker hitta balansen i livet och sätta rimliga mål, som i mina ögon borde gå, men i andras ögon är helt absurda. Jag älskar livet med min sambo, och mina döttrar som alla har löpningen i sina liv i olika omfattningar.
 
Bloggen handlar om hur jag tar till alla hjälpmedel som finns för att jobba med mig själv för att hitta balansen som gör att jag kan springa ultra.
 
Följ med på mitt äventyr så märker ni att det går bara man vill.

Presentation

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Börja blogga!
Börja blogga på 2 minuter.
Allt är på svenska.
Börja blogga här!

30+70=100 maraton tillsammans

Så var då det dags för att få återigen springa Budapest maraton. Mitt fjärde, Kärlekens sjätte och vårt 100 tillsammans. Denna gång reste vi ner på fredag kväll istället för på onsdagen. För mig som gillar/behöver vila tyckte inte riktigt om att komma sent på fredagen, men vi klarar allt. Under lördagen hämtade vi nummerlappen och handlade det som jag behövde och hade planerat. Vi bodde, som vanligt, på Margereteön där det är lugnt och tyst. Eftersom vi kom på fredagen, så blev det inte någon löpning på ön denna gång. Anders skojade med mig om att han hade träningskläder med sig, och förmodligen hade han det, men jag hade INTE det och jag ville bara chilla när vi inte gjorde det som behövdes göras. 

Dagen som maran skulle gå var det frukost 7.00 och sedan var taxin bokad till 7,45. Vi fick sällskap i taxin av en spanjor som skulle springa maran, så det blev en trevlig tur.  Vi besökte toaletterna, smorde det sista samt lämnade in en väska innan vi letade upp var vi skulle starta. Hos 5 timmars farthållarna, var det vi skulle börja. Vi träffade ett par från Surahammar, där mannen skulle springa sin första mara och kvinnan sin femte, tror jag. Några trevliga minuter med detta par innan start. Starten var klockan 9 och vi började nog loppet cirka 9,20. Vi följde farthållarna och Kärleken fick bromsa mig vid några tillfällen. Det enda som vi hade pratat om var att jag ville under fem timmar. Det är två år sedan sist. Vi sprang med farthållarna, vi hade dem bakom oss och eftersom vi sprang genom depåerna så sprang vi ifrån farthållarna, då de stannade till vid depåerna. Detta betydde att vi inte hade följe med farthållarna så länge. Det gick så lätt. Jag njöt. Jag hade blicken högt, inte i marken. Jag följde min plan att ta gele var sjätte km och jag drack ett par klunkar energidryck varje km, helt enligt plan. Jag drack en mugg vatten i varje depå de första 20 km och efter det drack jag två muggar, samt att jag hällde en mugg vatten i nacken, då det började bli varmt. Jag började även att doppa händerna i vattnet där vi kunde doppa våra svampar, men eftersom vi inte hade tagit några svampar att doppa, fick jag nöja mig med att doppa händerna i vattnet för att kyla ner dem lite. 

Km försvann en efter en och både jag och Kärleken tyckte att det gick snabbt mellan skyltarna. VI fick springa förbi vårt hotell på Margereteön och då visste vi att det snart skulle serveras cola. Så efterlängtat och så gott. Såklart var det kö vid colan, men två muggar drack jag innan vi sprang vidare. 

Jag höll koll på klockan hela tiden och det gjorde även Kärleken. Jag hade inte sagt något mer än att jag ville under fem timmar. Det var två år sedan sist och det var i Budapest. Jag ville springa på nytt personbästa för maran, men det sa jag inte innan loppet, men jag höll koll på tiden hela tiden. Jag märkte på Kärleken att han var glad över att jag sprang på så bra. Hans ögon glittrade varje gång som jag svarade att det gick bra, även efter 30 km, när han frågade.  När vi sprang förbi vårt hotell hade vi sprungit över 32 km och det var dags att räkna ner på riktigt. Nu var det "bara" en lång sträcka utmed floden innan vi skulle över en bro och sedan mot mållinjen. Nu visste jag att det skulle bli den bästa maran som jag hade genomfört, både tidsmässigt och känslomässigt. Jag var så lycklig. De sista km innan bron var det motvind och det var jobbigt. Jag höll koll på klockan och pressade på när jag såg att tempot var lågt. Efter att vi hade kollat igenom loppet på Kärlekens klocka så insåg vi att km nummer 42 var den snabbaste. Det är faktiskt rätt coolt. haha. Att efter 41 km - 4 timmar och 45 minuter kunna springa sin snabbaste km. 

Vi kom alltså i mål på 4,54,45 och det var 1 minut  och 22 sekunder bättre än i Budapest 2017. Tårarna rann och vi tog bild. Så glada. Så nöjda. Så stolta. 




Det var så härligt, så häftigt och alldeles underbart att få ha sprungit mara 100 tillsammans med mannen i mitt liv, på NYTT personbästa. Vi lever vår dröm tillsammans med varandra, för varandra.  <3 


 Jag är fortfarande i ett flow över vårt fina lopp tillsammans och nu vill jag fortsätta att springa marorna under fem timmar. Ett lopp i taget. Nästa lopp är i Polen, Poznan 20/10, då vi ska påbörja vår Polska Krona, där fem maraton ingår och de ska genomföras inom 24 månader. 

See You


Cattis

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Helsingborg Maraton

Helsingborg Maraton var mitt nummer 5 av 6 och det är maran som jag inte vill vara utan när det är dags. I år skulle vi vara farthållare för 5timmarsgruppen igen och jag var otroligt peppad att klara uppdraget i år. Förra året släppte jag sambon vid 12km och var arg resterande km. I år ville jag jobba mer för att klara uppdraget tillsammans med honom. 

Vi sprang en 17,5 km runda hemma i veckan som gick otroligt bra och jag kände mig säker på att allt skulle gå bra. 


När dagen kom så gjorde vi som vi brukar, gå upp tidigt och köra iväg tidigt för att vara ute i god tid. Prata med löparvänner och förhoppningsvis några löpare som vill ha följe med oss. VI träffade farthållargruppen och det var lungt och avslappnat och mycket pepp. Rosa kepsar, fina ballonger och gröna tröjor var hur vi skulle vara klädda för dagen. Foto togs och alla skrattade glatt.  


Cirka 15 minuter innan start började jag bli nervös, men jag hade energidryck med mig och kände ändå mig trygg inför loppet. 


Starten gick och vi kom iväg med en liten grupp, vi pratade och jobbade på att få rätt tempo den första km. Det gick bra och jag höll mig nära Anders för att inte tappa honom, som i sin tur kunde leda till att jag släppte honom. Efter några km kom något som vi inte hade väntat oss. VÄRMEN. Den kom och den stannade länge. Vi uppmuntrade alla att dricka mycket och så gjorde även vi. Efter cirka 15 km började min puls att rusa och jag kände mig helt överhettad i huvudet. Jag kämpade dock på, men backarna efter milen sög musten ur mig, trots att vi tog det lugnt i backarna. Jag ville absolut inte släppa Anders, jag ville klara detta, fast jag inners inne visste att med pulsökning redan vid 15 km och ett överhettat huvud så skulle jag inte kunna hålla detta tempo i nästan fyra timmar till. Helt plötsligt kändes det som att jag skulle kissa på mig och jag fick springa in bakom några träd och kissa. Jag försökte att öka tempot men jag insåg att jag skulle inte komma ifatt Anders. Jag behöll ballongen samt Pacernummerlappen så länge som jag låg rätt i tiden för vår sluttid.  Jag bytte kepsen mot min buff som jag hade haft runt handleden. Jag sprang och jag gick när pulsen ökade och när klockan visade att jag inte skulle komma i mål vid 5 timmar var det dags att ta bort ballongen och nummerlappen. Skön känsla att lyssna på kroppen. Efter löpning på en cykelväg och vi korsade en bilväg så stod matTina där och eftersom jag hade släppt uppdraget så hade jag all tid i världen och vi tog en selfie. Lite ny energi fick jag av detta. 

Efter några minuter kunde jag se nästa farthållargrupp 5,15 med Rebecka och Malin, då blev målet att följa dem så länge jag kunde, men deras energi kunde inte hjälpa mig, så det blev inte många metrar innan jag såg dem före mig. Jaja, bara att mata på km efter km. Under en kort period funderade jag på att bryta, men de tankarna slog jag bort rätt snabbt. Jag valde att göra det jag kunde för att orka. Heja på funktionärer, svara när de peppade, prata med medlöpare och det ger alltid mig lite ny energi. Jag sprang några meter med en kvinna vid namn Malin som sprang sin andra mara. Hon behövde gå och jag släppte henne efter några minuter, men peppade henne till en snygg målbild och jag lovade att ta emot henne vid mål. Jag såg även sambon på vägen och skrek på honom, han hade då ingen ballong och ingen grön tröja på sig, så jag funderade såklart på om även han hade släppt uppdraget. 

Det jag njöt mest av i denna värmen, det var att det var positivt i huvudet, trots att det gick så långsamt. Vid varje depå drack jag vatten, hällde vatten över huvudet och över kroppen. Jag sprang genom vattenspridarna när de kom och jag tjoade när publiken tjoade på mig. Allt för att behålla och få ny energi. Jag skrev sms till sambon om vad problemet var och ungefär hur dags som jag skulle komma i mål. Så kom äntligen ett delmål som, för mig var väldigt nära målet och det var när jag sprang ut från Sofieros slottsträdgårdar. Då var jag på väg mot rätt håll, mot nerförsbacken och mot målet. När min förväntade måltid på 5 timmar visade sig på klockan, så hade jag sprungit 38,9 km.


Snart, snart skulle nerförsbacken komma, den som jag hade väntat på i 5 timmar. hahaha. Efter nerförsbacken och vid 40km så var där en depå och efter den gick en kille som jag hejade igång igen. Han är "en av dem" som har sprungit alla maraton i Helsingborg. Vi slog följe några meter och pratade maraton och sluttitder OCH OM DAGENS VÄRME, sedan hade han fått så mycket energi att han sprang ifrån mig. Jag räknade ner mot målet med markeringarna i marken och jag försökte öka. Jag sprang då i 7,05 tempo och det kändes bra. Många applåder och hejarop och jag kände mig så glad att snart skulle jag vara i mål. De sista 300 metrarna sprang jag i 6,40tempo och jag bara väntade på att några av de jag känner skulle stå nära mål och skrika, och helt plötsligt var de där. Jag uppfattade bara Rebecka, men TACK alla som skrek på mig. Målet närmade sig och jag såg fotografen, armarna i skyn och leendet visades, 

Mål på 5,25, med en otroligt positiv och härlig känsla inom mig. Jag är övertygad om att mina gel samt 2 liter energidryck med extra salt i hjälpte mig med dessa positiva tankar. Medaljen runt halsen och sen irrade blicken runt tills jag såg  min man där han satt på muren med havet bakom sig. Äntligen fick pussa jag på honom. Mara nummer 29 var gjord. Jag tog av skor och strumpor och tre blåsor blev under detta lopp. 

 Jag såg även killen som jag fick igång och gratulerade honom. Malin kom oxå in och jag kramade om henne. Sen gick vi till bilen för färd mot sambons barnbarns 2årskalas. 


Nu blir det vila några dagar, sedan gäller det att få fart på benen igen. Budapest maraton om fyra veckor. Tiden som jag vill springa där avgörs när vi närmar oss datumet, för skiner solen där som igår, så blir det ingen snabb mara. Jag kan nog itne säga att Vi ses igen nästa år för troligtvis så blir det bröllop den helgen. Men snart nog ska jag springa denna mara igen. 

 

 See You

Cattis

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Dag 2 RTTS och nytt PB 100km

Ja, det blev ju inte så bra sömn som kroppen behövde inför dag 2 med 49km. Det var kallt, och jag hade ont i höfterna, så det var mycket oroligt i kroppen denna natt, trots skön kudde för fem pund. Det var inget att göra åt det, 49km skulle genomföras ändå. Tårna var färdigtejpade, så det vi skulle  göra var att äta, smörja oss där vi ansåg att det behövdes. och sedan bege oss. Att jag var svullen redan innan dag 2 hade börjat brydde jag mig inte om alls. 




Trots att jag vet att jag snabbt blir varm så har jag svårt att frysa i början av lopp. Klockan var endast 5,45 när vi startade så jag började med långärmad, som jag tog av mig efter några km. 


Vi hade koll på hur långt det var mellan pitstoppen och det gör det lättare att springa. Eftersom jag visste att gelen smakade gott, så var det inte svårt att få i mig energi denna dag. Jag åt även ett par bananer denna dag, samt en del småpåsar chips för att å i mig mer salt än vad jag hade i min energidryck. Även om kroppen var trött och det kändes tungt, så upplevde jag ändå att tankarna var mer positiva denna dag. Jag besökte toaletterna vid varje pitsop och då passade jag på att skicka iväg några bilder samt en mening eller två till min syster och mina barn i vår messengergrupp. Deras energi hjälpte mig mycket att fortsätta. Fotograferna som är utmed banan ger också otroligt mycket energi. De satt oftast vid slutet av en låååång uppförsbacke, och då blev det till att springa istället för att gå när korten togs. Ett leende på läpparna och så, fick jag ny energi. 






Där var även uppiggande quotes under hela loppet, som var roliga att läsa. Jag bara älskar alla dessa små tavlor som satt under loppet. 

Pitstopp 8 av 9 ( mål efter 9) så fanns otroligt fina kommentarer på papptallrikar som de hade satt både på toalettdörrarna och inne på toaletterna. Fantastiskt. Ballonger när vi kom fram till pitstoppet. Fantastiska volontärer. Allt för att peppa oss löpare att orka fortsätta. Toppklass på dem alla.  @-}-- 


Vid pitsopp 9 var där en man som frågade mig när jag kom dit hur det var, då sa jag att det var tungt, då sträckte han ut armarna som i en kram och jag gick fram till honom och tog emot kramen. Då sa han till mig att jag endast hade 12 km kvar och att jag skulle njuta. Jag skulle njuta vid stenarna och ta mig den tiden som jag behövde där för att samla energi. OM jag ville skrika skulle jag göra det, men göra allt jag kunde för att fånga ögonblicket. Efter kramen gick jag in i depån och åt och drack vad jag behövde inför de sista km. Stärkt av hans ord.








Mannen på bilden ovan. Han är MIN. Han är helt fantastisk på så många sätt. Han är en otroligt stark löpare som hade kunnat genomföra detta lopp på en betydligt bättre tid än den vi gjorde. Men det gör han inte, för vi gör detta tillsammans. Han hade kunnat gnälla för att det tar lång tid, för att jag är långsam, för att jag helt enkelt inte är i samma klass som honom, MEN det gör han inte, för han är inte den personen. Han är så positiv varje lopp vi genomför tillsammans. För honom/OSS har inte tiden någon betydelse. Vi upplever detta tillsammans. Vi fyllde hans lilla rygga med den energin som vi samlade på oss och OM jag ville ha något från hans ryggsäck, så fick jag öka på takten lite, men annars lät han mig genomföra loppet i egen takt. UTAN några som helst negativa ord, känslor alls. En riktig toppenkille, om ni frågar mig.   <3 


Vid 97 km kunde man titta in på en åker till höger och där satt fint en lapp med 99km, MEN den var inte för oss, för vi var tvungna att springa en km till stenarna och sedan runt stenarna för att springa samma km tillbaka innan vi fick springa in på åkern och förbi skylten som där stod 99km på. Vi sprang, småjoggade upp till stenarna och fick direktiv hur vi skulle springa när vi kom dit så att fotografen kunde ta kort på oss.  Efter att hon hade tagit korten, så gick vi tillbaka för att ta en egen selfie. och då fångades det också på bild. 










Nerför backen och möten med alla de löparna som var på väg TILL stenarna. Precis innan vi skulle in på åkern stod tre män som hejade på oss löpare, då sa en man "that's look really really painful. Soon its Over keep going". Jag bara tänkte "va, fan, så fult springer jag väl inte"  :-D, sen tänkte jag, att efter 98km får man se ut hur man vill, för det är så coolt att ha orkat det som jag har gjort.
Äntligen fick vi springa in på åkern 500 meter sedan vänster och 500meter på asfalt och då såg vi målet. Av med buffarna från pannorna, fixa frisyrerna för målfotot hahaha, sedan mot målet. VI upptäckte en man bakom oss och då fick vi ju öka tempot för att vi skulle ara ensamma på vårt målfoto. 




Vi är likadana när det gäller fotograferingen och det är kul, vi samlar minnen för livet i dessa fot, klart att vi ska vara ensamma på våra målbilder  :-D . In över mållinjen hand i hand, som vanligt och sedan egna selfies, såklart. En tår föll när jag tog emot medaljen. "Are you ok" frågade hon som gav mig medaljen "OH, yes" blev svaret. Lyckan är total. Nytt personbästa i distans. Jag har sprungit 100km. Fantastiskt. Magiskt, smärtsamt och alldeles underbart.




 Mat delades också ut efter målgång. Hamburgare och pommes. Glassbussen var även här, så jag kompletterade maten med glass. Efter mat och dusch (dusch och dusch, vi kastade våra handdukar i basecamp, så det blev lite tvätt) hade vi över en timme till att bussen skulle gå tillbaka till starten, där vår bil stod, så det blev återigen vila i sacrosäckarna. 

Jag har aldrig varit så svullen efter något lopp som jag var efter detta. Jag har i och för sig inte sprungit i 16 timmar och 100km heller, så det är väl inte så konstigt. En liten blåsa på en stortå var vad jag fick. Jag var lika hög på endorfiner efter detta lopp som jag var efter Race to the King 2018. Nästa år blir det Race to the Tower och jag längtar redan. 

Tacksamheten flödar över detta liv och att jag får dela detta med min Bästa Anders  <3 

Nu packar jag för en solsemester på Sardinien med mina barn, min syster och hennes barn. Löparkläderna är med såklart. 

See You 

Cattis

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Årets Äventyr Race To The Stones del 1

Jag tar ju som vanligt god tid på mig att blogga efter våra lopp, men här kommer några rader   <3  


Vi landade på Luton på torsdagen och hämtade ut vår hyrbil. En liten omväg till Reading, där vi skulle bo, tog vi för att träffa min yngsta dotter som bor i London sedan 4 år tillbaka. Jag skötte gps i min telefon och kärleken körde lugnt och tryggt. En timme med dottern sedan begav vi oss till hotellet och kvällsmat där. Fish and chips, såklart. Fredagen innan loppet tog vi det lugnt, vi körde till en Sainsburybutik och handlade lunch och kokosvatten till mig som jag har i min energidryck. Jag älskar dessa matbutiker. Jag har varit i England över 20 gånger, så jag har lärt mig att det finns mycket att älska här. Vi tog en promenad i parken som låg nära vårt hotell och såg målgång och kravallstaket. Då googlade jag fram att där skulle vara ett lopp på söndagen. I England är det otroligt mycket välgörenhetslopp i deras parker. Jag har sprungit ett lopp när jag var och besökte min dotter 2017. 


Efter vår lilla utflykt till både mataffär och parkpromenad så vilade vi på hotellrummet. VI packade våra väskor som skulle fraktas från start till Basecamp och sedan från Basecamp till mål. En kabinväska fick vi ha, men vi hade läst att man fick ha sovsäcken utanför väskan vid behov. Jag vill springa i olika par skor för det mentala när jag får ont i fötterna under dag 1. Då är det skönt att veta att jag har andra skor att springa i under dag . Sandaler eller foppatofflor behövs att ha efter dusch på basecamp. Handduk och kläder för kväll och nästa dagslopp. VI körde i princip loppkläderna för dag 2 under kvällen. Vi la oss tidigt, som vanligt, för klockan skulle ringa 5,30, tror jag. Jag hade gjort chokladbollar på havregryn, proteinpulver och propudding, som jag åt till frukost i bilen. Jag åt dubbelt så mycket som jag gör i vanliga fall, vilket inte är några problem för en matälskare som mig. 

Som sagt, jag skötte gpsen, det ledde till att jag guidade honom till fel Field Farms 10 minuters körning norr om dit vi skulle. Eftersom vi alltid är ute i god tid, så hann vi ändå. Inga sura miner, utan vi fixade detta tillsammans. Vi parkerade bilen där vi anvisades att göra, tog våra väskor och gick in i området, i atmosfären i känslan. VI gick och fick våra nummerlappar, satte bandet i röd färg, med våra startnummer på, på väskan och ett runt handleden. Sedan smorde vi oss, där vi ansåg att vi behövde smörjas och sedan var det dags för att fota lite och fixa tatueringarna. Fint väder och otroligt positiva härliga människor överallt. Denna kille hjälpte oss med våra tatueringar.










Vi skulle starta i Wave C 7.55. Vi gick in i startfållan 7,45 och tog även några bilder där. Starten gick 7,57 och vi sprang väl i princip med alla i fem km innan fältet av löpare började tunnas ut. De första km gick rätt fort och kändes otroligt bra, när vi kom över tio km började det kännas tungt, långsamt och tråkigt. Då började jag tycka att jag är en sådan långsam löpare och jag ska nog sälja min startplats på Kullamannen i november. Jag drack min energidryck och vatten. Intressant hur hjärnan fungerar vid för lite energi. Att jag kunde fundera på Kullamannen i november när jag sprang lopp 13/7.... Jag reflekterar mycket kring hur min kropp och knopp fungerar under lopp och jag tycker att det är otroligt intressant hur tankarna går under långlopp. 


Denna bild är vid Field of Dreams vid 12 km. Då hade vi sprungit ett tag i skogen och när vi kom ur skogen så visade sig dessa fantastiska fält. Bilden gör sig absolut itne rättvis, men magiskt var det för oss  <3 

Det började bli varmt och det var tungt. När vi kom till pitstop 2 vid 22,9 km tittade jag i min vätskeblåsa hur mycket jag hade druckit. Då hade jag druckit 2 dl!!!! på 3 timmars löpning. Inte konstigt att det var negativt och tråkigt. Mellan 22,9 och pitstop 3 vid 33,9 drack jag nästan resterande 18dl. OCH då blev det helt plötsligt positivt i huvudet igen. Mellan pitstop 3 och 4, någonstans mellan 33,9 och 43,8 fick Anders mig att ta en gel. Jag är så rädd för att smaka något som har konstig konsistens eller inte smakar gott. Dessa gelerna var supergoda och efter några minuter var det återigen lättare och positivare i huvudet. Vid pitstop 4 43,8 km diskuterade vi vad jag skulle ha med mig. Men jag valde att inte fylla på vätskeblåsan eftersom vi snart var framme vid Basecamp. VI stod och pratade med varandra om gelen då svarade en crew på svenska. Så roligt, det var likadant förra årets lopp i England. Helt plötsligt fick vi svar på svenska från en man i depån.  Jag fyllde på min vattenflaska, tog en gel och några med mig i Anders ryggsäck. Sen begav vi oss mot Basecamp. Anders hade skrivit i anmälan att dag1 skulle ta 6-7 timmar. Det sa jag direkt att 6 timmar tar det INTE. Vi insåg att det skulle sluta runt 8 timmar. 

Jag hade lagt ut bilder på mina tröjor som jag skulle springa i där det står Sweden Runners i en grupp på facebook och uppmanat dem att heja på oss om de såg oss. Dag 1 fick vi några hejarop och det var roligt. Jag brukar ha svårt för att prata under långlopp, trots att jag gillar att prata i vanliga fall, men jag tränar mig på det under loppen. Där var många som hejade på oss och jag pratade på så gott jag kunde. 99% av alla medlöpare hälsade och peppade oss när vi träffades under loppet. 99% av alla som var ute på promenad/cykeltur hälsade och peppade oss. Under de sista km fick jag många positiva kommentarer av de som följde loppet och det hjälpte mycket under den sista timmen. Sen om de enbart var snälla för att vi sprang lopp, det får jag aldrig veta hahaha.

Vi kom i mål strax under 8 timmar och vi duschade direkt eftersom vår erfarenhet från 2018 var att det blev kö till duscharna senare, men här hade de fler duschar, så det gick smidigt. Sedan mat och massage. Maten gick ner, men det var lite för starkt för mig. Bar, pizzabuss, glassbar fanns att komplettera energiintaget vid behov. Jag kompletterade med en gigantisk glass.



Tack sa magen inför dag 2 av loppet. VI gick till tältet där man laddade sina telefoner/klockor och chillade i en varsin sacrosäck tills det var dags att sova. Kroppen var helt slut. Så skönt att bara ligga i en sacrosäck och vila. Det är en skönt trötthet även om det känns ofattbart att kroppen ska springa lika långt nästa dag. Helt matt, tom på energi, men ändå så upplyft över att få springa till stenarna dag 2. 



Jag hann även prata med min vän Karen som jag träffade under förra årets lopp Race to the King. Det är fantastiskt med nya löparvänner från andra länder. Vi kommer att ses nästa år igen och det ser jag fram emot. 

På väg till tältet för att sova, så sålde de kuddar för fem pund och jag blev överlycklig. Jag hade kunnat betala tio pund för en kudde också. Min kudde som jag hade tänkt ta med mig fick inte plats, så jag blev så glad när jag såg detta. Det blev tidig incheckning i tältet för att få så många timmars sömn som möjligt. 

Sömnen blev inte så perfekt som jag önskat, men mer om det i nästa blogginlägg

See You

Cattis


0 kommentarer | Skriv en kommentar

Snart mitt längsta lopp

Snart är det dags för årets äventyr i det landet som jag älskar mest, England. Årets lopp Race To The Stones startar i Lewknor och dag 1 springer vi 51 km och dag 2 49 km med målgång i Avebury. Vi ska bo i Reading och kommer att ha cirka 40 minuter till starten med bil. Vi reser i morgon och denna gång har vi hyrt bil. Vi flyger till Luton och sedan kör vi sydöst några mil. Vi ska köra en liten omväg för att träffa Lilltösen som bor i London sedan 4 år tillbaka. Jag börjar bli lite pirrig i magen, men jag tänker mycket på att vi klarade förra årets lopp i den värmen som det var då. Detta loppet har färre höjdmeter och det hjälper också när jag tänker på helgens 100km. Loppet går på Englands äldsta väg som är 5000år gammal. 

Jag har glömt alla de negativa/jobbiga tankar från förra året. Jag minns bara allt det vackra och det fantastiska arrangemang. Jag vet och kommer ihåg hur jobbigt det var i värmen, men alla pitstops och alla funktionärer var så bra, så allt gick ett pitstop i taget. Klarade jag 88km förra året i den värmen i de otroliga backarna, så klarar jag såklart detta loppet också. TILLSAMMANS MED KÄRLEKEN.  <3 Jag ska försöka blogga när jag är i England. När upplevelserna är färska i minnet.  <3 


See You


Cattis

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg